26 april 2009

Det som göms i snö...


Karin tycker att det är synd om storspoven eftersom den har så lång näbb att den inte kan komma riktigt nära någon annan spov. Hur vänslas de egentligen? Kanske kliar de varandras ryggar på två decimeters håll, och gillar att ha en viss distans. Det är nog därför som spovhonan lämnar hanen ensam så fort ungarna är födda, och låter honom ta hela försörjningsansvaret.


Men den långa näbben är bra på många andra sätt...

 till exempel när man upptäcker något ätbart ....


....i snön! 
Undrar vad det kan vara? 
En snöloppa kanske.

23 april 2009

Att välja väg....

Åt vilket håll......skall jag ta vägen?  Ditåt? 

Men är det verkligen rätt? 

Andra hållet...?

Ja, så får det bli.

Den rätta vägen. 

21 april 2009

Att upptäcka



Jag åkte till Alvik. Åkrarna där är norrbottens, ja, kanske hela norrlands största samlingsplats för vårfåglarne. Tusentals gäss, svanar och tranor samlas där i slutet av april varje år, och i deras följe kommer duvflockarna, måsarna, kajorna och tofsviporna. Och rovfåglarna!



Jag hade turen att träffa på ett riktigt fågelproffs, en statligt anställd fågelräknare som åker runt till olika fågellokaler hela våren och räknar antalet flyttfåglar. Han pekade på en snödriva där en fågel satt och sa där sitter en pilgrimsfalk. Jag zoomade in med tubkikaren och där satt falken, som jag aldrig sett förut men som nu blev en observation även för mig.

Efter en stund flög alla duvor upp i luften, måsarna lyfte därefter och sedan gässen. Nu kommer nog en örn sa min kunnige vän. Mycket riktigt, strax därefter såg vi det karaktäristiska cirklandet av en havsörn med sina utbredda och långa vingar. Vi tubade och fotade en god stund för att ta tillvara det unika tillfället. Den är ung, sa han, troligtvis tredje sommaren. Den har vitt under armarna, och stjärten är ännu inte helt vit. Ruggningen på vingpennorna gav också den kunnige ytterligare bevis för åldersbestämningen.

Jag kom att tänka på Sven Hedin, en av Sveriges största upptäcksresanden från förra seklets början. När han reste genom Asien stannade han vid varje större sjö och lodade djupet. Sedan bokförde han noga sina upptäckter och ritade egenhändigt kartor över stora outforskade områden.

Det är något med att ”upptäcka”, som är speciellt. Att stå där och plötsligt se den fågel som är ovanlig, och sedan kunna notera upptäckten i en anteckningsbok: observation, tid och plats. Eller som för Sven Hedin, att utforska en hel världsdel och upptäcka den, trots att alla som bodde i Asien redan kände till den. Det måste finnas en skillnad mellan upptäckare och det upptäckta, för att det skall fungera. Det handlar naturligtvis om perspektiv. Sven Hedin hade ett västerländskt, kolonisationsperspektiv på Asien och hade därför företräde att upptäcka och tolka det han såg.

Samtida med Sven Hedin var Freud, som skapade psykoanalysen. Tankegångarna inom psykoanalysen var liknande; det var en stor skillnad mellan terapeut och patient. Grunden till patientens problem - som var omedvetna - kunde bara upptäckas, avtäckas och tolkas av terapeuten. Patienten hade ingen kunskap om sig själv utan kunde bara förstå sig själv genom att lyssna på terapeutens utläggningar, tolkningar och upptäckter främst från drömmaterial. Och tolkningen handlade nästan alltid om Oidipuskomplexet. Det var ifrån dessa ”djupa” analyser som missuppfattningen uppstod att psykiska problem alltid ligger på djupet, och att de måste avtäckas och avkodas. Kanske var det därför Sven Hedin alltid mätte djupet i alla sjöar som han reste förbi, att han precis som Freud ansåg att svaret inte kan finns på ytan.

Hela psykoanalysen med Freud i spetsen håller numera att kastas på historiens sophög. Freud hade fel i det mesta i sina hemsnickrade teorier, och tack och lov för det. Snart kommer alla psykoterapeututbildningar som bygger på psykoanalysen att förlora sin examensrätt.

Idag vet vi att betraktaren påverkar det betraktade. Det finns ingen objektivitet i att undersöka ett fenomen, vilket fenomen det än kan vara. Alla upptäcktsresanden har omvärderats i modern tid och deras nedvärderande syn på de människor som de studerade är genomskådat. Freuds användning av de kvinnliga patienterna har avslöjats.

När jag upptäckte havsörnen, påverkades den då av mitt betraktande. Ja, troligtvis, kanske lika mycket som jag påverkades. Vi är två varelser som påverkar varandra, ytligt sett. Men om Sven Hedin varit med skulle han skjutit ner örnen, vägt den, mätt den och noterat allt i sin anteckningsbok. Han skulle ha gått på djupet i sitt kunskapssökande.

**********

Andra bloggare om: , ,

18 april 2009

Detaljer och typsnitt

Det finns många författare som fortfarande skriver sina böcker med penna. Inte med skrivmaskin eller på dator. Jag kan förstå dem, de är konservativa och vill inte ändra ett koncept som fungerar, och de håller fast vid sina gamla arbetsinstrument. 
Jag såg en gång ett tv-program där Sara Lidman satt uppkrupen i sin kökssoffa och skrev med en vanlig penna i ett kollegieblock. Det såg härligt enkelt ut, och väldigt fascinerande att stor litteratur kan uppstå i en sådan situation.
Stora saker som sker, ser inte alltid så stora ut just när dom sker. Att befinna sig i centrum för en historisk händelse behöver inte betyda att man inser att det är där man befinner sig.
Idag har jag installerat Word 2007, och det ser mycket fint ut. Texterna växer fram på skärmen långt ifrån blyertspennans avtryck på ett papper. Hur har texternas innehåll förändrats i och med övergången från penna, till skrivmaskin och nu till dator?  
Det är nog stor skillnad tänker jag. Arbetsinstrumenten lever i samspel med resultaten och hjärnan producerar säkert på ett annat sätt när handens motorik skapar linjen; som blir bokstaven, som blir ordet, som blir meningen. Den egna linjen ger ett innehåll som vida överstiger bokstavens betydelse. Stress och otålighet skapar en darrig linje, ilska trycker pennan djupt i papperet och ger en hård och kraftig linje, narcissism leder till stora, slingriga bokstäver och tillbakadragenhet ger små, försiktiga.
Men ett A på datorn kan kanske också påverkas av skrivarens psykiska innehåll. Man kan ändra teckenstorlek, färg och typsnitt. Typsnittet Helvetica sägs vara det vackraste och skönaste.
Jag har just läst PO Enquist bok Ett annat liv. Det är hans memoarer, och ett mer omväxlande liv och gärning får man söka efter. Trots sina otroliga framgångar verkar han ha en dysterhet och rastlöshet som hela tiden skapar en distans till sina lyckade projekt. Hans ”första” liv slutar också väldigt illa med svår alkoholism, och det är med nöd och näppe, tack vare en uthållig och tålmodig fru, som han kan räddas till ett annat liv; helnykterismens.
Men det finns en sak som hela tiden stör mig vid läsningen av boken. PO är en flitig användare av kommatecknet, och meningarna är ofta uppdelade i flera korta bisatser. Men kommatecknet har en för stor ”knorr” som tränger in i föregående bokstavs revir, vilket gör att avståndet mellan meningen och bisatsen känns för nära, för trång. Typsnittet gör att bisatserna inte får precis det lämpliga utrymme som de behöver för att kännas fria och luftiga, och ändå med en tillräcklig närhet till det föregående.
Ett komma och dess utseende, fick alltså stor betydelse för min läsning av boken. Jag kunde inte bortse från det och på varje sida hackade mina ögon till, varje gång jag såg ett komma.
Ingen kan väl hädanefter hävda att jag tar lätt på det här med kultur. Även den minsta detalj kan vara av utomordentligt stor betydelse för själva upplevelsen.
*******
Andra bloggares om: ,

16 april 2009

Urladdningen



När en människa, eller ett annat djur, kommer nära en hare, ligger den helt stilla och hoppas på att inte bli upptäckt. Men även om haren ligger blickstilla sprutar adrenalinet ut för fullt i den lilla kroppen och gör den förberedd för den sedvanliga flykten. Ibland klarar den sig och blir inte sedd, människan eller djuret går vidare och haren ligger där ensam och trygg igen. Men då måste den på nåt sätt göra sig av med överskottet av stresshormoner som fyller blodomloppet, och det gör den genom att plötsligt springa runt, runt i en cirkel i hög hastighet. Efter en stund stannar den upp och har då frigjort sig från alla spänningar.

Under påskhelgen i stugan i Ryssbält, var det mulet och dimmigt från skärtorsdagen till påskdagen. Den sedvanliga solen som lockar till skidturer och skoterfärder hölls sig försmädligt borta från himlen. De flesta av oss låg mest inne i stugorna och höll oss i stillhet. Vi kulturella hade trots solens frånvaro, högtidsstunder med hjälp av goda böcker och skön musik. För oss skapar några dagars stillhet inte några adrenalinchocker i kroppen.

För skoterägarna dock, måste påskhelgen ha varit en plåga. Mycket bra skoterföre men inget bra väder för längre turer, gjorde att stresshormonerna pulserade och kunde nog inte ens dämpas av bastubad och sprit.

Men så på annandagpåsk, den sista möjliga dagen, hemresedagen, stod solen äntligen högt mot en klarblå himmel. Och nu kom massor av skoteråkare ut på fjärden, bara för att - precis som haren - göra sig av med alla sina spänningar. Det var för sent för längre utflykter så nu gällde det bara att köra så mycket som möjligt.

Nedanför stugan körde flera skotrar runt, runt i cirklar, i flera timmar. Bara för att få bränna bensin och släppa ut avgaser, både ur förbränningsmotorn och ur den uppladdade själen, som nu fick sin efterlängtade lindring.

15 april 2009

Haren



Haren sitter och äter på det torra riset. Han måste äta först en gång, sedan bajsa ut det i små kulor som han sedan äter upp igen, för att kunna tillgodogöra sig näringen. De kulor som ligger bakom honom här, har troligen redan varit genom hans mage två gånger.

Haren har ingen bostad. Han springer omkring lite hur som helst, och gömmer sig under bryggor, granar och bodar. När en människa eller ett djur kommer nära, sitter den absolut stilla och förlitar sig på att pälsens vithet skall rädda den ifrån upptäckt. Men om man kommer allt för nära, rusar den plötsligt iväg med hög hastighet, hoppande på sina långa bakben. Den har alltid en mycket otrygg tillvaro.

Har man någon gång tänkt sig in i en hares situation, med sin mest empatiska förmåga, kan man inte längre förstå hur jägaren är funtad som kan tänka sig skjuta ihjäl den. Jag skulle vilja bygga små hus ute i naturen, med tak och väggar där hararna kunde övernatta i lugn och ro. Och att de kunde dra igen en liten dörr så att de någon gång kunde känna sig helt säkra, från alla sina fiender.

Så att de fick sova i lugn och ro en hel natt.

Andra bloggare om ,

5 april 2009

En klassisk resa

Den klassiska musiken växer sig allt starkare i mina öron, och därigenom inser jag att jag fjärmar mig allt längre från mittfåran; mainstreamkulturen med dess insmickrande ackordföljder byggda på treklangen och med enda syftet att gillas av så många som möjligt, av ekonomiska skäl. Min svåger Sten gav mig en cd med den musik han ville rekommendera och där finns opera, symfonier, pianokonserter och Bachs underbara violinsonater. Stämningar, ofta av nedstämdhet, ibland av glädje, fyller upp vardagsrummet och ger resonanser i min känslomässiga kropp, som ett stöd och en hjälp.

Musiken är horisontell, den svävar ungefär som långa dyningar i havet efter en storm, och där den sjunde vågen alltid är större och bryter mönstret genom att förlänga en takt och synkopera det som man trodde skulle vara harmoniskt. Ibland är havet upproriskt och korta vågor kastas hela tiden mot varann och upprepar sig i all oändlighet, Efter många långa minuters sökande genom fraser och slingor hamnar alltid den klassiska musiken in mot kusten, och hela stycket spolas upp på stranden samtidigt som havet stillnar plötsligt och allt blir tyst och stilla. Som när man kommit hem, eller lagt till med båten i sin egen hamn.

Igår var vi och lyssnade på Beethovens 9:nde symfoni, på Kulturens hus, framförd av Luleå orkesterförening.

Att lyssna till akustisk, klassisk musik i en stor konserthall, har sina sidor. Igår fanns en ett-åring med, uttröttad redan innan konserten börjat, och hans höga skrik kunde ha förstört det mesta av upplevelserna denna gång, men föräldern insåg nog att barnet var på fel plats. Sedan finns det fotograferna med sina överdimensionerade kameror som smäller högre än en blåssektion, och de verkar behöva fotografera under hela konsertens två timmar, trots att alla i orkestern sitter på samma sätt hela tiden. Efter pausen sa jag till en fotograf att han var störande, och det fick effekt, hela symfonin kunde framföras utan upprepade klickanden.

En annan sak som vid en klassisk konsert ofta är ett irritationsmoment är hostningarna och hostattackerna. Den flesta som går och lyssna på denna gamla musik är själva väldigt gamla, det var inte många som var så unga som oss, födda på 50-talet och Björn var, bortsett från ett-åringen, nog den yngste i publiken. Förmågan att hantera slem försämras ju med åren och hostningarna och kraxningarna har därför sin naturliga förklaringen i ålderstrukturen på publiken.

Men till vår glädje kunde vi igår uppleva hela 9:an utan störande hostningar. Troligen berodde det på att många, främsta karlarna, somnade redan i mitten av konserten. Ibland kan man undra om de bara följer med för att deras kvinnor tvingar dem, och att det egenligen är helt ointresserade av själva musiken.

Luleå orkesterförening, lyckades över förväntan göra stycket rättvisa. Särskilt den sista satsen, som också är den mest kända. När vi klev ut i kvällskylan kändes det som om vi varit med om något underbart, en resa på ett främmande hav som vi inte kunde benämna, ej heller placera på kartan eller ens med vårt förnuft kunde omfatta. Men som vi ändå visste hade hänt oss.

*********

Andra bloggare om: ,

3 april 2009

Bruno K. Öijer

Igår var Bruno K. Öijer i Luleå och läste sina dikter under en två timmars recitation, till en lokal fullsatt med Luleås kulturelit, födda på 40-talet.
Och så jag och Björn. Till oss talade dikterna på det där genomträngande sättet som bara kulturen kan göra, när den är som bäst. Kvällen var magisk och lokalen befolkades inte enbart av metaforer, strofer och bilder utan också av alla hemliga, osynliga varelser som bara Bruno ser, men som vi ser att han ser. Och vi förundrades över att det finns så mycket där ute i mörkret som vi med våra ögon inte kan upptäcka, men att det glädjande nog finns paranormala människor som Bruno K. Öijer som både kan se och återberätta det sedda.

Lyssna här hur han beskriver finanssektorns, bankernas och företagens korrumperade värld.



Andra bloggare om: ,