lördag, mars 28, 2009

Titt-åldern

Jag var vaken redan innan naturmorgon började på P1 klockan 6.04. Utsövdheten börjar allt oftare möta mig tidigt på mornarna, gammelmanstidigt. Jag kommer nog att bli en sån som står vid postlådan och väntar på morgontidningen.

Jag kanske till och med snart kommer in i Titt-åldern. Titt-åldern är något som hör ålderdomen till: Man kliver upp tidigt men har ingenting att göra. Därför ställer man sig och tittar ut genom ett fönster, och där står man och tittar ut på utsikten, som kan vara allt från en ladugård till en parkeringsplats. Efter en kvarts tittande byter man fönster, kanske sätter man sig vid köksbordet och tittar där ut genom köksfönstret en timme eller så.

Sedan klär man på sig och går ut, och ställer sig och tittar på vedtraven som ligger där sedan i höstas. Det är bra att lägga armarna bakom ryggen och hålla händerna ihop, en betraktande position. Någon gång då och då rör man på ena handen, klappar till med handsken, som oftast är en brun skinnhandske. Som för att visa att det ändå finns lite aktivitet i gubben.

Sedan går man till Konsum och sätter sig på en av stolarna som finns där, nära ingången. Där fortsätter tittandet men nu förädlat till dess främsta form: tittandet på folk. En äldre man kan titta på folk hur länge som helst utan att tröttna.

När fortfarande Konsum fanns kvar på Smedjan i Luleå, satt alltid ett tiotal pensionärer där utanför, sittande och tittande. Men de fikade aldrig så nu har man tagit bort alla stolarna och borden, ja, till och med Konsum har flyttat därifrån. Det är tråkigt. Jag hade sett fram emot att tillbringa min ålderdom sittande på en stol utan för konsum på Smedjan, tittande på folk som går förbi.

Titt-åldern närmar sig och jag oroar mig. Var ska jag sitta och titta när det blir dags? Kanske på Kulturens hus. Om jag finns vid ingången just när de öppnar kan jag sätta mig i bibliotekets läshörna. Där går ju hela tiden folk förbi.

Ett perfekt ställe för tittandet. Just det. Där kan jag sitta om några år, när det är dags för tittålderns inträdande. Så får det bli.

************

Andra bloggare om: , ,

torsdag, mars 26, 2009

Att se

Jag möter en människa. Vi ser varandra i ögonen, och min blick är stilla, och jag försöker att hålla mig öppen, mottaglig. Det är genom ögonen som utbytet sker, men det är själen som ger förutsättningarna för utbytet.

Finns det rädsla? Förutfattade meningar? Fördomar? Inre aspekter som begränsar synfältet och låter en liten rynka över ögonbrynen spegla reservationen. Små, men avgörande tecken.

De inåtvända går omkring och ser ner och lyfter inte blicken. De ser bara sitt inre eländiga liv, och depressionen blir ett filter som verkligheten inte kan tränga igenom. Ibland önskar jag att de bara skulle öppna ögonen och se det som finns framför dem; människorna, barnen, naturen och solen. En blick skulle räcka.

Många människor går bara omkring och ser sig själva, sin egen historia, sina egna tillkortakommanden, och när de ser in i en annan människas ögon speglar de sig bara. Därför dömer de andra väldigt hårt och skoningslöst.

Ibland undrar jag var all denna rädsla kommer ifrån, som gör oss blinda och oemottagliga. Och var all denna ilska härrör från, som gör oss så skoninglösa.

Men det handlar nog om allt vi bär på, vår egen smärtkropp; samlade traumatiska erfarenheter som livet tillfogat oss. Det första steget är att förlåta oss själva, och alla som tillfogat oss smärtan. Lättare sagt än gjort men nödvändigt.

När smärtkroppen släpper taget, kan den äntligen begravas i havens djup. Och när den ackumulerade smärtan är borta, då öppnas åter sakta ögonen. Den grumliga glaskroppen börjar klarna och synen återvänder.

Och då möter jag en människa.

Vi ser varandra i ögonen, och min blick är stilla, och jag försöker att hålla mig öppen, mottaglig. Det är genom ögonen som utbytet sker, men det är själen som ger förutsättningarna för utbytet. Och två själar får äntligen mötas i lugn och ro.

söndag, mars 22, 2009

Succéartad vernissage!

Jag fyller på vin och Pommac medan folk flockas runt tavlorna.

Lördagens vernissage på Galleri Aguéli blev en helt fantastiskt dag, över alla mina förväntningar. Det kom så mycket folk, så att det tidvis var fullsatt både i galleriet och i caféet. Folk kom och gick hela dagen och stämningen var glad och positiv.

Det kom släkt; brorsan Bertil och Caréne från Västerås,och deras son Christer och flickvännen Frida, barnbarnet Jacob, Karins kusiner och släktingar som bor i Stockholm, särskilt Sten, Petra, Klara och Gustav.
Och det kom vänner; sonen Jonas tillsammans med ungdomar som flyttat från Luleå till Stockholm och som nu kom för sin hemlängtans skull, det var Kalle, Oskar, Minna, ED, Ida, Simon, Olle, Axel, Peter och Paula med dottern Ylva mfl och K-boy som är riktig Stockholmare, och SnickarAnders med Ullacarin, Johanna, Simon och Jenny, och familjen McMillen från Uppsala, Gertrud....och så kom naturligtvis många andra Stockholmare som jag inte kände, andra konstnärer, kulturarbetare och även norrbottningar som flyttat till storstaden för många år sedan och kom för att återse Ljuset från norr. Johanna från galleriet sa att många erkända stockholmskonstnärer brukar inte dra så här mycket folk...

Björn Ranelid kom också men han var inte intresserad av konsten, utan kom för att ta en fika...men roligt ändå. Björn Ranelid var på min vernissage, kan jag säga i fortsättningen. Dessutom fick jag sålt fyra tavlor direkt på vernissagen, och det var verkligen över förväntan och det ser jag som en bonus.

Men det blev inte fotograferat något från min sida, jag hade fullt upp med att prata med folk, och förklara lite kring akvarellernas tillblivelse. Men här kommer en film, från dagen innan, då tavlorna är färdigt hängda på väggarna och Karin numrerar bilderna. Lägg märke till TVn där några filmer från bloggen snurrade hela dagen, med musik av sönerna Anders och Jonas, och Sten Melin. Dessa filmer och bildspel, från samma kust som akvarellerna, blev pricken över i, kan man säga, och förhöjde stämningen på hela utställningen.



Andra bloggare om: , ,

torsdag, mars 19, 2009

Från orange till blått

Framme i Stockholm. Tre kartonger med tavlor finns ni på galleriet på söder, med min sambos ovärderliga hjälp. Tack Karin! Det är ett litet, mysigt galleri med fin stämning. Imorgon blir det hängning av tavlorna. Hittills har gått enligt planerna.

Jag byter av en kvinnlig konstnär, Rose-Marie Cotino Karlsson,som ställt ut denna vecka. Stora akrylmålningar med starka färger och kraftfulla motiv som handlar om passion och kärlek. På alla bilder finns nakna bröst och rumpor, målade i orange och guld.

Det känns bra att komma in med lite norrbottnisk kyla efter hennes exhibitionistiska utställning. Det känns som om huvudstaden behöver dämpa sig lite grann, bli mer balanserad och lugn. Det är ju annars risk för överhettning på det känslomässiga planet.

Från orange till blågrått, från värme till kyla, från kvinna till man, från söder till norr. Det är det som gäller just nu.

**********

Andra bloggare om: ,

tisdag, mars 17, 2009

Annat

Varje år är det likadant. Solen kommer allt högre upp på himlen, värmer alltmer och snön börjar sin smältningsprocess. Om det är mycket snö eller lite snö spelar ingen roll, vintern blir ungefär lika lång ändå. 
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor, men i min trädgård är det isigt och kallt. Det tar ett par månader innan det är dax, för blommornas återkomst.
Själv sitter jag här, förberedd för helgens utställning. 26 tavlor finns nedpackade i tre flyttkartonger och där ligger min själ. Det är väldigt skönt att ha koll på sin egen själ, annars brukar den ju flyga omkring lite hur som helst. 
Men där ligger också min plats på jorden, Porsön, Luleå, Björsbyn och Ryssbält. Platser med så mycket känslor att de inte går att uppleva direkt, utan måste avbildas på akvarellpapper och hållas på avstånd inom strikta ramar. Bakom glas och ram är lika som bakom lås och bom.
Att måla är att lägga saker utanför sig själv, istället för att bara uppleva dem. Jag vet inte varför det blev så för mig att jag aldrig nöjer med det som är, utan det skall alltid bli något. Annat. 
De flesta som inte bara nöjer sig med att prata med andra och uppleva gemenskap, försöker förlägga sina upplevelser i det yttre, genom att skapa; trädgårdar, byggnader, altaner, musik, filmer, konst. Det måste bli något. Annat.
Vad det där andra blir, är egentligen ointressant. Det är själva flykten som det handlar om; känslor som är för stora för att rymmas i ett bröst. Och som därför måste materialiseras.

***********

söndag, mars 15, 2009

Andningens princip

En människa. Andningen; luften som sugs in, syresätter blodet och sedan strömmar ut igen. Varje andetag börjar och slutar, börjar och slutar, om och om igen. Samma princip gäller för hela universum; Allt uppstår för att sedan försvinna. I andningen finns hela vår existens beskriven.
Även mediadrevet följer andningens princip. Mediadrevet väljer ut en enskild person, som under någon vecka får syresätta allmänhetens aggressivitet och hämndbegär. Affären blåses upp till otroliga dimensioner, och det blir tillåtet för alla att angripa personen med vilka invektiv som helst. Men redan efter några dagar bedarrar det hela och luften går ur affären och personen släpps fri igen, rejält skadad. 
Efter ett tag seglar ett nytt mediadrev upp mot en annan förhatlig person, affären blåses upp för att sedan tyna bort, andas ut.
Den senaste i raden, Annika Falkengren. Som vd lever hon i det lönesystem som svenskt näringsliv och Staten byggt upp tillsammans och varit förhärskande i flera decennier. Alla är inblandade, hela det ekonomiska och politiska etablissemanget står bakom det system som finns när det gäller löner, bonusar och pensioner. Till och med LO-ordförande Vanja Lundby-Vedin som kritiserade Volvos löner satt själv i AMF:s styrelse och godkände höga bonusar och ersättningar.
Men vi vill ha en människa som vi kan lägga skulden på. Så har det varit sedan Jesu tid.
När media hittat den människa som skall få skulden för det som upprör oss, så betraktas hon inte längre som människa, någon som andas. Hon blir ett objekt som vem som helst får rätt att slå ner på. Nu kan vi projicera all vår avsky, all vår frustration, mot denna enskilda människa som bara finns som en bild i tidningen, eller på en film i nyheterna. Det blir helt ok att ropa "Korsfäst, korsfäst"och talkörerna bara växer och växer under en veckas tid, tills luften går ur hela affären och utandningen kommer. Sedan tystnad.
Jag försöker under dessa mediadrev att föreställa mig, att den människa som utsätts just nu, är just en människa. Som precis som jag, drar in luften i sina lungor, syresätter blodet, och som sedan låter den tömda luften strömma ut igen.
Min andning, förenar mig med alla andra människor i i hela världen. En märklig kunskap.  

Andra bloggare om: ,  

söndag, mars 08, 2009

Papper på rätt plats

Jag har ett problem på jobbet när det gäller att arkivera viktiga papper och handlingar.
I början av varje år skaffar jag pärmar och sätter namn på dem, Projekt, Personalfrågor, Rutiner, Budget osv enligt en viss kategorisering som är vanligt inom byråkratin. Sedan sorterar jag in papper under olika flikar som jag namnger. Men ganska snart uppstår problem att bedöma var olika dokument passar bäst och det gör att jag börjar stoppa in papper i första bästa pärm, utan att riktigt tänka efter. När tiden går så blir det allt svårare och svårare att veta vad som döljer sig bakom en viss flik i en viss pärm. Och efter ett kvartal måste jag söka kanske i fem olika pärmar innan jag hittar en viss skrivelse i ett speciellt ämne. Efter ett halvår är det hopplöst att hitt något alls i mina pärmar.
För några år sedan bestämde jag mig för att bara ha en pärm. Den kallade jag Pärm I. Alla papper inom alla olika områden som behövde sparas, fyllde jag på i den pärmen. När den var full så började jag på Pärm II, sedan Pärm III osv. Systemet fungerade perfekt i början men tyvärr efter tre pärmar blev det allt svårare att hitta rätt skrivelse och jag fick ofta gå igenom alla pärmar innan jag hittade rätt.

Men nu har jag kommit på den optimala lösningen. När jag läst ett dokument, skrivelse eller förslag så slänger jag papperet direkt i pappersinsamlingen. Jag arkiverar ingenting, och det fungerar hur bra som helst. Det beror på att i varje korriodor där det sitter tjänstemän, finns det alltid någon person som sparar allt och och som sätter in papper i rätt pärmar och bakom rätt flikar. 
Dessa personer är inte många men de finns på varje arbetsplats och i varje byråkratisk korridor. Så om jag behöver se ett papper igen, och som jag redan slängt, så går jag till den hamstrande tjänstemannen några rum bort och frågar, har du kvar skrivelsen från Kommunförbundet som kom ifjol i början av oktober?, så reser sig tjänstemannen från sin stol och går fram till hyllmetrarna med blå och röda pärmar och plockar fram en enstaka pärm som han slår upp på just det rätta stället. Perfekt, jag lånar det och drar en kopia. 
Det är tur att vi människor är olika.

lördag, mars 07, 2009

Grejer på rätt plats

Det finns mycket att tänka på här i världen. Hur ska man organisera alla sakerna som man skaffat - verktygen, tejpen, saxen, batteriladdaren, järntråden och skiftnyckeln. Var ska man förvara dem alla?
Naturligtvis är det bäst att dela upp dem i olika kategorier, t ex  verktyg, städutrustning, kontorsmaterial och skilja dem åt genom att ha olika platser för dem i huset eller garaget. I vår familj har vi inte ett sådant upplägg. Vi har ett samlingsnamn för allt, vi kallar dem för grejer, och grejer ska till städskrubben. I skrubben finns allt man kan behöva, alla våra grejer. 
Om jag behöver lite skruv för att sätta upp en hylla så finns skruven där, på nån av hyllorna och i nån av burkarna, blandat med alla andra grejer. Om jag behöver tejpa så finns tejpen där. Om jag behöver putsa skorna eller byta en packning i en kran så finns det i skrubben. Om jag vill åka skridskor och behöver ispikarna så hänger dom i skrubben. Om jag behöver en borr till borrmaskinen så ligger dom blandat med skruvarna i en liten låda. Om jag behöver spännbanden när jag ska sätta skidor på taket så finns de i en påse i skrubben.
Men det är inte riktigt sant att alla grejer finns i skrubben, bara att dom har funnits där. För om någon i familjen gör något, t ex tar en skruvmejsel ut till garaget för att skruva fast något så lämnas skruvmejsel och skruvarna där. Och om någon tejpar ihop något på övervåningen blir tejprullen kvar där, på en hylla eller skrivbord eller kanske på en fönsterbräda bakom gardinen. Så ungefär hälften av alla grejer som ska finnas i skrubben finns inte längre där, utan är på vift någonstans i huset.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att skilja ut verktygen - skruvmejslarna, skiftnycklarna, hammaren, tumstocken - ifrån grejerna, och köpte tre olika verktygslådor som jag satte i garaget. Jag hade skruvmejslar i en, skiftnycklar, fasta nycklar och tänger i den andra och den tredje innehöll hammare, tumstock och huggmejslar. Men naturligtvis höll det inte länge och efter ett kort tag var lådorna i stort sett tömda på innehåll och grejerna spridda överallt. En del fanns i skrubben inne i huset eller låg på hyllor i uteförrådet eller i lådor i skrivbord eller på skrivbord i olika rum över hela huset.

Idag om jag behöver en skruvmejsel räcker det inte att bara gå till skrubben. Där ligger kanske en stjärnmejsel bara och jag behöver en vanlig, rak. Då måste jag gå till uteförrådet, och titta på hyllorna där om det ligger nån skruvmejsel där och oftast finner jag vad jag letar. Men om det inte finns i förrådet går jag ut till garaget och tittar i verktygslådan som det står Skruvmejslar på. 
Om jag har en väldig tur så finns det en mejsel där, precis den som jag behöver.
************

onsdag, mars 04, 2009

Akvarellutställning i Stockholm!



Nu är det äntligen klart. Jag kommer att ställa ut mina akvareller på Galleri Aguéli,Blecktornsgränd 9, på Söder i Stockholm!
Ja, ni läste rätt, det är helt sant. Utställningen pågår 21-26 mars med vernissage lördagen den 21 mars kl 12-17.
Ni kan läsa mer om utställningen här.

Alla bloggläsare är varmt välkomna till vernissagen, om ni har vägarna förbi.

Ni kanske har märkt att det är lite mindre aktivitet här på bloggen just nu. Det är nog inte så konstigt, eftersom det pågår inramning av 26 akvareller, med passepartouter, glas och ramar av ek. Och det kan jag absolut inte klara av själv utan har hjälp av Anders Viklund, kallad "SnickarAnders", som tidigare jobbat på Norrbottens museum och Konsten hus, med utställningar och inramningar. Han är en av Luleås bästa hantverkare och samtidigt mycket konstnärligt lagd, bl.a. tillverkar han modeller av vackra dörrar från gamla Norrbottensgårdar. Vårt samarbete kring mina tavelinramningar kommer med säkerhet att fortsätta med nya projekt i framtiden.

Temat för utställningen är "Den ljusa kusten", akvareller från Norra Norrlands kustland och fjälltrakter.

Akvarellerna har motiv främst från kustlandet mellan Luleå och Kalix i Norrbottens län. Under vintern lägger isen i hela Bottenviken och det vita snötäcket blir oändligt och sträcker sig ända bort till Finland. Tack var snön, blir vinterns ljus en dag i december, lika fascinerande som under sommarens ljusa nätter. Kuststräckan gör därför skäl för namnet ”Ljusa kusten”.

***********

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag, mars 01, 2009

I upplysningens tecken

Jag vet inte om ni såg Skavlan i fredags kväll. Det gjorde jag, och med stor behållning. Ett intervjuprogram med underhållningssyfte brukar bara vara ett slags tidsfördriv, som höjer helgkvällens mysfaktor, men inte mer än så.

Denna gång var det annorlunda. En av gästerna var Amos Oz som nu kommit med en ny bok. Men det var inte den boken han pratade om denna gång, utan den kända "Hur man botar en fanatiker" som tidigare i ett stort projekt delats ut till landets skolungdomar.

Så här svarade Amos Oz, själv på frågan, hur man botar en fanatiker:
Man kan börja med sig själv. Det finns en fanatiker i oss alla. Det handlar om självrättfärdighet och iver att tvinga andra att förändras. Om vi synar oss själva noga hittar vi en fanatiker inom oss. En fanatiker är ett vandrande utropstecken! Han har redan svar, vanligen ett fåtal svar på allt.

Fanatikern är altruist. Han tänker bara på andra, aldrig på sig själv ("han" säger Amos, men det gäller även kvinnor). Fanatikern tänker mer på andra eftersom han har ett väldigt litet jag. Fanatikern är helt och hållet offentlig, han vill påverka dina rökvanor, tankevanor, väljarvanor, bönevanor....etc. Han vill förändra dig. Han tycker inte om dig som du är.

En fanatiker har ingen humor. Amos har aldrig stött på en människa med humor som har blivit fanatiker.

Konflikten mellan Israel och Palestina är inte orsakad av fanatiker, men den förvärras av fanatiker. Konflikten handlar om mark. Två folk gör anspråk på samma mark och båda har i grund och botten rätt. Det är en definition av en tragedi: en strid mellan rätt och rätt. Fast på senare tid har det varit en strid mellan fel och fel, och fanatiker på båda sidor förvärrar saken. De försöker göra det till ett religionskrig, ett heligt krig, vilket det inte är.

Det finns fanatiker inom många olika områden. Det finns miljöfanatiker.Det finns antirökare som skulle bränna dig levande om du tände en cigarett. Det finns vegetarianer som skulle äta upp dig levande om du åt kött. Det finns pacifister som är beredda att skjuta dig om du har en något annorlunda syn på konflikten. Ingen är immun mot fanatism.

Att bota en fanatiker görs bäst genom att lära honom att sätta sig in i andras situation. Det är ett bra botemedel mot fanatism. Jag tror också att god litteratur skapar en viss motståndskraft mot fantatism. Men jag har ingen patentlösning för då vore jag själv en fanatiker.

Jag tror på kompromisser. Jag vet en att en del säger att kompromisser är inkonsekvent och opportunt. I min vokabulär är "kompromiss" synonymt med "liv". Motsatsen till kompromiss är inte idealism eller integritet, motsatsen till kompromiss är fanatism och död.

Tänk vad mycket man kan lära sig, i tv-soffan, en fredagskväll i slutet av februari. I Sverige, kompromissernas förlovade land. Av en människa som med en vanlig penna utforskat världen.

*************

Andra bloggare om: , ,