31 januari 2009

Och ingenting händer



De finns där i vår närhet. Björkarna i sina klungor. Jag går förbi dem ständigt på mina promenader runt Björsbyn. Skatornas och småfåglarnas hemvist.

Ibland går jag rakt in i dungen och promenerar genom den täta slyskogen. Det är väldigt spännande. Det känns alltid som om något unikt och överraskande kommer att hända där inne, en plats för stora upplevelser.

Men oftast händer ingenting. Så jag går ut på vägen igen och vandrar sakta hemåt. När promenader och utflykter tar en promenad så händer det oftast ingenting. Ja, ytligt sett alltså. Inombords kan vad som helst dyka upp.

Det är märkligt, vad mycket det finns att tänka på här i världen. Och vad lite det egentligen händer i den yttre verkligheten.
För mig alltså.
Men det händer inte särskilt mycket för björkarna heller, som stått stilla i sin dunge snart lika länge som jag bott i det här huset.

I radhuset på Porsön. Det är sista januari, det är fem grader kallt ute och mulet. Och ingenting händer.

************

Andra bloggare om: , ,

29 januari 2009

Om olyckan är framme...

I en scen från Jonas Gardells serie De halvt dolda, åker en mamma och hennes son skridskor på den blanka isen på en av Stockholms innerfjärdar. Plötsligt brister isen och mamman hamnar i en öppen vak. Pojken lägger sig ner på isen men kan ingenting göra för att hjälpa sin mamma, som efter en stunds kämpande försvinner under vattnets yta och drunknar. Mitt framför ögonen på den hjälplöse sonen.

Jonas Gardell har i intervjuer berättat att denna scen för honom är en symbolisk beskrivning av hur livet egentligen är. Vi lever tillsammans och skapar våra relationer, men hela tiden drabbas vissa av oss av död och olycka. Och som gör att vi förlorar våra nära och kära, om inte nu, så senare. Jonas berättar om de som fick leva, sonen, och de som inte fick leva, mamman.

Livet innebär - att tillsammans med alla människor som vi känner och har en relation till - befinna oss på denna svaga och tunna is.

Det finns många olika sätt att hantera denna vår belägenhet, som är människans grundläggande villkor. Vi kan t.ex. skapa säkerhets system som minskar risken för att någonting skall hända. Det verkar som om vi svenskar är bra på det.

Om man går ut på en promenad en kväll möter man många människor med gröna reflexvästar och med två stavar, även om de går på en vanlig cykelbana. Även hundarna har sådana västar för att synas och ibland sitter det blinkande cykellysen på halsbanden. Vi lever i hjälmarnas och broddarnas land, där vi fokuserar mer på risken att halka och slå oss än att njuta av promenaden.

Och allt vi gör för att förbättra säkerheten är bra. Alla rondeller och gallerräcken som vi bygger ger en allt tryggare trafik och allt är gott, som Gud sa på sjunde dagen. Man kan lägga reflexvästar i bilen utifallatt bilen skulle stanna efter vägen när det är mörkt.

För inte tala om alla sjukdomar som man bör undvika. Vi kan välja olika kostalternativ för att gå ner i vikt, bli av med allergier eller för att undvika hjärtattacker och blödningar i hjärnan. Vitaminiserat och fulla av Omega 3 olja. Vi kan äta oss friska, förbli unga och till och med kanske lura döden.

Och det är bra. Ju mer vi tränar och äter nyttigt desto bättre mår vi, och friskare blir vi och det är bra. Ingen kan väl säga att det inte är bra att tänka på hur vi sköter oss själva.

Men vad händer när vi tillsätter allt fler åtgärder för att undvika den svaga isen. När vi lägger ut plankor, förstärker isen genom att spola med vatten eller när vi ständigt går omkring i flytoveraller. Eller helt enkelt bara sitter kvar på stranden utan att ta de farliga stegen ut i osäkerheten och det levande livet.

Ja, man kan leva ett helt liv i rädsla för döden och olyckor, men det får den obehagliga konsekvensen att man missar hela livet. En sån människa kommer att bara verkligen leva en gång i sitt liv, och det är när hon möter sin egen död. Då först behöver hon inte längre vara rädd för att något oförutsett kommer att hända.

******

Andra bloggare om: , ,

25 januari 2009

Bra och riktigt bra filmer

Igår var vi på bio och såg den uppmärksammade, Oscarsnominerade Hollywoodfilmen Benjamin Buttons otroliga liv. Den var bra.

Bra på det där typiska Hollywoodsättet. Olycklig kärlek som gör att de älskande måste skiljas åt och sedan står det i dagboken när dom dör allt som har hänt och så är det en dotter som i vuxen ålder läser dagboken och får veta hur det egenligen varit hela tiden, under ytan. Och folk som åldras eller som i det här fallet blir yngre, och tvingar filmmakarna att skapa masker, som förändrar vackra skådespelare till gamla och leverfläckiga åldringar i rullstolar. Och långa scener då man sitter ute i parker, går efter stränder eller sitter och tittar på solnedgångar som är vackra och då det är sorgligt eftersom någon skall dö, eller så ska paret som älskar varann skiljas även om ingen av dem vill det, men de är ändå tvungna.

Sådana filmer som Benjamin Buttons otroliga liv, är de filmer som får många stjärnor och till slut väldigt många Oscars till skådespelarna, som lyckats se både unga och gamla ut, och till maskörerna som lyckats sminka skådespelarna att både se gamla och unga ut. Och fotot av solnedgångarna. Musiken. Dräkterna.

Hollywoodfilmen får mig att tycka att den är bra. Jag mår bra när jag går ut ur biografen även om jag kanske har fått fälla en tår i de mest sentimentala avsnitten. En film som man kan säga till andra; har du sett Benjamin Button...den var bra....den borde du se.....den är Oscarsnominerad och....vad heter han...jo.. Brad Pitt är med.

Dessa filmer är gjorda för publikens skull. Man tar en bok, gärna en bestseller med en bra historia, och så får regissören göra en film av den, och syftet är att publiken skall bli nöjd och tycka att den är bra. De blir alla riktiga Lasse-Hallström-filmer, bra men ingenting mer. Och det är stor skillnad mellan dessa filmer och riktigt bra filmer.

En riktig bra film kommer inifrån en regissör som vill uttrycka något personligt och viktigt. Oberoende om regissören tar en bok, eller någon annans manus som underlag, är det inte publikens önskemål som är i fokus, utan regissörens egna tolkningar och kopplingar till sin egen personliga historia. För Milos Forman handlade inte Gökboet om ett mentalsjukhus utan om att leva bakom järnridån i en diktatur. Bra regissörer kan göra konst av alla möjliga historier och de gör det pga av sina inneboende drivkrafter, sin inre smärta som färgar filmens mänskliga innehåll.

När man ser en gammal människa i en sådan riktigt bra film ligga för döden, så är det ingen skillnad mellan den som ligger där och den som är döende. I en Hollywoodfilm däremot ligger en skådespelerska där, som vi redan känner men som nu är maskerad till en gammal, döende människa.

**********

Andra bloggar om: ,

24 januari 2009

Helgkänslan

Det händer att vi dricker vin på fredagskvällen, till middagen, och så kanske ett par glas till teven. Vinet har ju den förmågan att skapa den där känslan av att-nu-är-det-äntligen-helg. Tyvärr finns det vissa nackdelar med en sådan vana. Efter veckan är man ofta rätt trött och vinet, som egentligen är ett sömnmedel, spär på det hela. Många av oss vill sitta uppe länge på fredagskvällen för att förlänga njutningen, gärna med en film av spännande karaktär, men ofta slutar det hela med att man somnar i soffan. Man vaknar, halvslumrar och kämpar för att hålla ut tills mördaren sitter bakom lås och bom.

Eftersom fredagskvällen innehållit både sömnmedel i vinglas och allt för sent sänggående, förskjuts gärna själva uppvaknandet på lördagens morgon fram tills Lasse Bengtsson drar igång nyhetsmorgon i tv 4. En skön och lång frukost under ett par timmar, hjälper till slut mot det tunga band som kramat huvudskålen under hela morgonen, en påminnelse från gårdagskvällens 2, eller var det 4 glas vin. Okej, 5 blev det nog till slut.

Just nu, efter julhelgernas spirituosa vidlyftigheter, har vi en vit period. Och även om det är väldigt skönt och behagligt kan det vara svårt att få den där känslan av att-nu-är-det-helg-igen. Middag med Loka. Nykter i soffan, som gör att man inser hela vidden av tv-mediets låga nivå; på spåret, let´s dance, postkodmiljonären eller vilken skit det nu råkar vara som visas. Sambon sedan 30 år är inte heller lika intressant och rolig, som de kvällar när spanska viner fördunklar blicken och omdömet.

Därför går jag och lägger mig strax efter kl 22 precis som en vanlig vardagskväll. Som om det vore en måndag eller onsdagskväll, när som helst. Ser till att mina kvällsrutiner är precis som de brukar, varken mer eller mindre. När allt är klart, och jag lägger mig i sängen kommer det ögonblick, som under de vita perioderna fått vinets ställföreträdande funktion, det vill säga det som får mig att uppleva den starka känslan av att-nu-är-det-helg-igen.

Jag sträcker ut högra handen mot nattduksbordet, tar tag i den lilla knappen på klockradions vänstra sida, och skjuter knappen i riktning mot väggen tills den kommer i det läge där det står 0, och då händer det underbara; den lilla röda lampan på displayen som indikerar att klockradion är inställd på väckning kl 6.30, slocknar! Imorgon kommer klockradion att vara helt tyst och ge mig möjlighet att sova ut.

Själva lampans slocknande ger mig en starkt tillfredsställelse som sprider sig i hela kroppen, nu-är-det-helg-känslan som är så underbar, träder in i mitt liv på ett naturligt och konkret sätt. Då gör det ingenting att trots att väckningen är avstängd, så vaknar jag ändå exakt kl 6.30 nästa morgon.

*************


Andra bloggar om: , ,

22 januari 2009

Historiska händelser

Vi satt och pratade vid matbordet, jag och min sambo, sonen och hans flickvän. Vi pratade om historiska händelser som vi äldre varit med om; Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy osv.... att man ofta minns vad man gjorde den dagen det hände.
Jag sa till min 18-årige son, att "du måste förstå att Obamas installation kommer att bli en sådan där historisk händelse i ditt liv, som du alltid kommer att komma ihåg.... men ta för säkerhets skull och gör en dagboksanteckning vad du gjorde måndagen den 20 januari 2009....."

"Ja, men, jag har ju redan varit med om historiska händelser" svarade sonen. "Förutom 11 september minns jag tydligt när sista avsnittet av Rederiet gick på TV 2002.... för jag har sparat TV-guiden från den veckan".

Det finns många perspektiv på det här med historiska händelser.

********

Andra bloggar om: , ,

20 januari 2009

Michelle

Michelle Obama har idag låtit sin man bli president i USA. När jag ser henne stå där och titta på sin man så ser jag en stark kvinna, med stor integritet och med en slags obändig kraft som bara kan stråla från vissa människor. Hon är en människa som kan förena intelligens och starkt engagemang med sin roll som first lady, och som gör henne jämbördig med sin man.

Bakom varje framstående man står en stark kvinna, heter det. Men den här starka kvinnan står inte bakom, även om hon har den rollen i det officiella livet. På nåt konstigt sätt är hon väldigt närvarande i det som händer, på första parkett, och det gör mig trygg.

Barack kommer nämligen att behöva någon som lotsar honom igenom det här på ett kvinnligt sätt. Han kommer att behöva lejonhonans styrka som när hon försvarar sina ungar. Inte som lejonhannens sätt att döda sina ungar för att slippa konkurrens i sin mansroll, precis som Dick Cheney och Colin Powell cirklat runt George Bush, och hävdat sina revir och försökt ta död på alla som hotat deras hegemoni.

Idag känns det som en seger. Som om plötsligt det goda krafterna blivit starka igen, och synliggjort 20 års misslyckanden, både ekonomiskt och mänskligt. En märklig känsla. Kanske den här dagen blir den viktigaste historiska dagen i mitt liv, större än när Kennedy eller Luther King mördades, men nu på ett positivt och hoppfullt sätt.

Den som lever får se.

******


Andra bloggar om:

17 januari 2009

Den ljusa kusten



Vi kommer ut på isen i tid och möter soluppgången på isvägen ut till Gråsjälören. Isen är blank och vi åker i en härligt hård sydlig motvind, och vi är fortfarande ensamma på fjärden. Ögonen tåras av både vinden, skridskoåkningens tjusning och den ljusa kustens olidliga vackerhet.




Ute vid Gråsjälören ser vi isbrytaren Ymer med hjälp av lillebrodern Ale bryta sig in Luleås hamn, för att lägga sig tillsammans med Atle och Frej. Den stora isbrytarens framfart gör att havet under isen rör sig och skapar skarpa knallar när isen spricker lite här och där. Mäktiga krafter är i görningen samtidigt som solen sakta tar sig upp över horisonten.....



...och speglar sig i Luleås ansikte som är vänt ut mot havet. Och vi är med om ett skådespel som inte har kostat någon inträdesbiljett, och vi skänker tacksamhetens tanke till Luleå kommuns fritidsförvaltning som plogar och spolar dessa fantastiska isbanor. Under vintern får de Luleå att utveckla sina arealer med tusentals kvadratmeter, som befolkas av människor med anoraker, skaljackor, barnvagnar, skridskor eller pimpelspön. Hur många andra städer kan så enkelt mångdubbla sin faktiska yta, förstora sig på ett så enkelt sätt, som Luleå gör mer hjälp av kung Bore.

Men kontakten med yttervärlden, det ser de nordiska gudarna till att upprätthålla; Ymer, Atle, Frej och Ale. Eller har det kanske fortfarande kontakt med andevärlden? Det kan kännas så när de klyver sig fram i den metertjocka isen.

Andra bloggar om: , , ,

14 januari 2009

Forman får mig att formulera

Jag såg dokumentären om regissören Milos Forman på Sveriges Television. Den gav mig mycket, för den var svensk och välgjord. Inte som alla dessa amerikanska diton som bara bygger på att vänner och bekanta intervjuas och sitter och pratar om huvudpersonen i positiva ordalag.

Milos Forman har gjort filmer som Gökboet, Amadeus, Larry Flynt, Hair och The Man on the Moon. Hans filmer handlar ofta om en individ och individens vägran att låta sig stängas in och tvingas leva på ett visst sätt. Personen kan vara en enkel man som lär sig ett komplext sätt att leva eller så kan det vara ett enastående geni som Mozart. Det inneboende motståndet hos en människa är nåt som lockar Milos främst.

Det är inte så mycket psykologiserande i hans filmer, det är den enkla handlingen som får uttrycka det hela. Varje gång någon stänger en dörr i en scen, så betyder det något, kanske ett avsked eller ett försök att stänga ondska ute, men det behöver inte uttalas av skådespelaren för att gå fram till betraktaren.

Milos vill spegla livet: ”Meningen med livet är att leva och sen berätta om det”

Precis som jag gör nu. Ser en dokumentär och sedan berättar om det på bloggen. Men man kan undra vad det är för liv att leva, att se på en film om någon annans liv och sedan berätta om det. När jag skriver det här blir jag rädd att samtidigt förlora möjligheten att själv leva, i verkligheten.

Det är nog bättre att berätta om något som verkligen hänt, i mitt eget liv, istället för att berätta om det jag läst, hört eller sett på tv. Men är det inte så att vi idag ofta lever i andra hand, att vi förverkligas först när vi berättar, visar ett foto eller skriver en text om det som redan har hänt. Vår direktkontakt med livet har digitaliserats och allt som vi gör, upplever och ser omvandlas hela tiden till ett och nollor.

Detta fenomen passar mig bra
. Om jag går, cyklar eller åker skidor kan naturens fantastiska fenomen - en solnedgång, ett månsken, en mörk himmel, ett vackert snöfall - få mig att känna en stark eufori. Jag översvämmas av mäktiga känslor som jag själv inte kan bära. Därför fotograferar jag det hela för att slippa uppleva allt direkt, och sedan kanske jag publicerar fotot på bloggen och berättar om min upplevelse. Då först kan jag lugna ner mig, bli av med den starka sinnesrörelsen, och återgå till mitt vanliga jag.

Det är av samma skäl
som jag målar akvareller. Foton kan avbilda naturen "som den ser ut" men aldrig hur jag ser den. Eller vad jag upplevde då jag såg den. För mig är målandet ett sätt att uttrycka något som jag sett och inte kan bära själv. Därför har jag inget behov av personlig uppskattning från någon som ser bilden, det vill säga ett beröm för att jag kunnat måla bilden som jag gjort. Nej, det handlar inte om behov av bekräftelse, varken personlig eller över min förmåga. Jag tror att det är viktigt att skilja mellan det man själv skapar och sitt eget värde. Många blandar ihop sina prestationer med sig själv och får lätt känslor av misslyckande och har väldigt hög självkritik. Ett sådant utgångsläge blir hämmande och ger ett ständigt behov av bekräftelse från omgivningen.

Jag har länge ansett
att varje människa borde bli så stark och självständig att man stod för sin egen bekräftelse. Ingen skulle behöva en annans ord på att man duger, har gjort något bra eller är omtyckt. Det borde man redan veta.

Nej, det är något annat, inte bekräftelsen. Jag tror istället att varje gång någon läser det jag skrivit, ser på en bild som jag målat, då minskar min inre existensiella ensamhet och jag får dela något, som jag annars hade hållit inombords. Därför vill jag tacka alla bloggläsare och kommentatorer för era pågående terapeutiska insatser för mig, under mina promenader och utflykter i Norra Norrlands kustland och fjälltrakter.

Andra bloggar om: , ,

12 januari 2009

Ytliga insikter

Jag försöker att inte skilja mellan yta och djup, eller mellan seriöst och lättsamt, inom konst och musik. Det finns ingen sån skillnad. En del artister som alltid håller sig på ytan, har så mycket smärta i sina liv att de aldrig vågat gå in i det. Och andra som sjunger om olyckan gör det mest av publika skäl. Det kan faktiskt vara mycket lättare att gråta till en tecknad film av Walt Disney när lejonet i Narnia ligger död, än till en Ingmar Bergman film. Högt, lågt, ytligt eller djupt, är i princip samma sak.

Jag vill hålla mig ifrån sådana uppdelningar även när det gäller en människas psyke. Det finns så många metaforer som talar om att långt inne i en människa finns en kärna, där våra djupaste tankar finns och att man måste öppna sitt inre för att inte betraktas som en ytlig människa. Vi sägs ha en mask som vi visar upp medan vi döljer vårt rätta jag. Jag tror inte på dessa metaforer. Det går inte att skilja mellan en människas yta och dess inre, för det inre speglas hela tiden i ytan och ytan talar alltid till vårt inre. Ett leende kan komma både inifrån och utifrån.

I vår familj pratar vi inte om våra problem och försöker inte att vrida och vända på dem tillsammans, genom öppna samtal. Istället betraktar vi varandras utsida och vi ser direkt när någon har en svårighet eller ett problem. Eftersom vi är en empatisk familj, känner vi snart vilka problem som den andre brottas med, men vi benämner dem aldrig. Istället bearbetar vi dem tillsammans genom en ordlös kommunikation som istället bygger på handlingar, som strävar att hjälpa den andre med sitt problem.

Handlingarna visar på att vi förstår att det finns ett problem och att vi är medvetna om det, att vi vet att det kommer att lösa sig, och exempel ges också på lämpliga lösningar, utan att vi behöver ta upp frågan direkt.

Jag har full respekt för de som vill prata om sina problem, det fungerar ju också. Men från min uppväxt bär jag med mig en skamkänsla som alltid uppenbarar sig när jag pratar om mina egna problem, och därför vill jag helst undvika det. I tystnaden mellan två människor utspelar sig ett enormt helande, förutsatt att båda vet om att det föreligger ett problem som behöver lösas. I tystnad utförda handlingar har en mirakulös läkande förmåga.

Jag tror mycket på att lösa problem tillsammans på ett ytligt plan. Eftersom tanke, känsla och handling hör intimt samman, kan stora mänskliga förändringar ske genom tillämpande av enkla handlingar, utan behov av samtal eller känsloyttringar.

Det kan vara att lägga handen på den andres hand. Duka fram ett gott fika. Visa omtanken. Finnas med vid sidan om.

Ja, att finnas med vid sidan om, är nog den handling som har mest betydelse. Särskilt vid riktigt stora problem, som man naturligtvis helst inte vill prata om.

Andra bloggar om: ,

10 januari 2009

Inre och yttre rum

Det har varit få inlägg denna vecka men det har sin naturliga förklaring. Förra helg, fick jag ett eget arbetsrum i vårt hus, ett rum för akvarellmåleri och skrivande. Kanske man kunde kalla det ateljé, om det inte vore lite förmätet. Men, i vilket fall som helst, gav själva rummet och det egna utrymmet, en stark stimulans till mitt skapande. Fem nya akvareller på en vecka, det är rekord hittills.

Stor betydelse hade också en skidtur förra söndagen tillsammans med Micke. Vi åkte ut på isen söder om Mörön, och kom ut på fjärdarna samtidigt som solen låg lågt över isen, och gav tunna lager med röda och gula stråk, i stark kontrast mot mörkblåa och hotande molnbankar. Den snöbelagda isen möttes dessutom av stora råkar, ett öppet indigohav, som skar rakt in i det vita. Synen var obeskrivligt stark och fick mig, som många gånger förr, att tänka på att det finns ingen skillnad mellan yta och djup. Ytan berör djupet lika mycket som den inre projektionen påverkar den yttre verkligheten.









Andra bloggar om: , , ,

6 januari 2009

Familjens nummer

0663-10567.
Det var det nummer som jag växte upp med. Min ursprungsfamiljs hemtelefonnummer. Familjenumret. Först 0663, det står för själva hemorten, Husum. Jag är född och uppvuxen i 0663. Sedan 10567, det var vårat nummer, familjen med fyra barn i en villa på Dombäcksön. Jag bodde i 10567 i 18 år innan jag flyttade hemifrån.

Det var väldigt svårt att lämna hemnumret, och i flera år saknade jag förankring i en riktig telefonkatalog. Även om jag hade lägenheter lite här och där så var telefonnumret inte så viktigt, knappt nödvändigt att lägga på minnet.

Men så träffade jag en tjej från 0923. Hon hade växt upp i familjen som hette 22067, men hade som jag kommit hemifrån och bodde nu i 090. Först var det bara en automat i en korridor som vi delade men sen fick vi en egen gemensam telefon, först 090 och sedan 0970. Till slut, anno 1988, kom vi så äntligen till Luleå och bosatte oss på Porsön. Vi hamnade alltså mitt i 0920-området och nu var det dags att skapa ett egen familj med ett speciellt telefonnummer. Alla nummer på Porsösundet börjar på 99 och vi hade lyckan att få 99767. Ett fint och anrikt nummer som vi nu levt med i över 20 år. Våran familj är och kommer alltid att vara 99767. I telefonböckerna i hela bekantskapskretsen och i alla släktingarnas Anitor finns vi som 99767.

Nu har barnen börjat flytta ut till andra riktnummer och främmande telefonkataloger. Men mobilerna har mer och mer tagit över och man flyttar inte längre till ett speciellt riktnummer när man flyttar hemifrån. Symtomatiskt kan man bo i 070 över hela Sverige idag. Kanske ett utslag av globaliseringen, vad vet jag. Och barn är självständiga individer redan i mellanstadiet med ett eget mobilnummer, och till slut är det väl bara vi gamla föräldrar som har en fast telefon, med ett riktnummer som talar om var vi befinner oss och ett nummer för den familj vi är.

Jag tror att mobilerna kommer att bli kärnfamiljens död. Alla kommer att få ett eget nummer så fort man kan prata rent och det finns inte längre någon anledning att ha en fast telefon, med ett nummer som symboliserar en hel familj. Man kommer inte längre att var bofast i sin familj utan endast mobilt uppkopplad till närmaste station.

När jag nu ringer 0663-10567, svarar en kvinnlig röst: ”Telia kundbesked, nummer Noll-Sex-Sex-Tre-Ett-Noll-Fem-Sex-Sju används inte. Kontrollera numret eller ring nummerupplysningen”.
Det känns väldigt skönt att mitt uppväxtnummer fortfarande får vila i frid.

4 januari 2009

Stora ögonblick



Jag vet inte varför jag gillar vintern så mycket. Men jag gör faktiskt det. Snön, isen och kylan gör mig så gott, som om det vore en ren energi som fyller min kropp med gamla ord; vederkvickelse, bävan, frälsning. Kanske det är själva motståndet i kylan, svårigheten att ta sig fram i djupsnö eller den isiga motvinden i ansiktet när jag promenerar. Eller så är det den låga solen som är uppe några timmar mitt på dagen, men som hinner färga himlen i kalla röda nyanser och avsluta det hela i gult. Eller den enorma blåheten som fyller eftermiddagarna innan månen tar vid, och lyser upp mörkret under de kalla nätterna.

Idag på eftermiddagen, under de blå timmarna, var det nästan 20 grader kallt när sonen Lars och jag tog en promenad ute på isen. Vi pratade om månens faser från ny till nedan och funderade på om månskärvan ligger på tvären vid ekvatorn, men bestämde oss för att vi var alltför okunniga för att ge ett vettigt svar på frågan. Vi lyssnade till ljudet av våra steg i den frusna snön - skaren - som just i dagens vindstilla tystnad lät högt och tydligt, och vi enades om att knarrandet av skor i snö är ett underbart ljud; vi kallade den vinterns musik. Knarrandet i snön ändras från dag till dag beroende på hur kallt det är, hur mycket snö det finns och om den är mjuk eller frusen. Men så är det med musik, den har många uttryck.

Det blev en kort promenad, vi hade missat att ta i beräkning kylans fulla konsekvenser när vi valde kläder. Väl hemma igen smakade det gott med kaffe och en lussbulle. Man kan vara glad över att julens bakverk fortfarande finns kvar i frysen, där det vanligtvis är tomt resten av året.

Ibland tänker jag på hur stora saker
som kan ske mitt i livet utan att man nästan förstår det. En kort promenad med sin son, under en vacker halvmåne i ett kyligt vinterlandskap, kan vara ett sådant tillfälle.

2 januari 2009

Stängde jag av strömmen?

Det är mycket som man skall tänka på. Om jag åker till affären så kanske jag kan hålla fyra eller fem saker i minnet, blir det fler måste jag ha en lapp. Men ofta glömmer jag lappen hemma på bordet, och kommer till affären utan inköpslista och får gå hela tiden omkring och försöker komma ihåg det som stod på lappen som ligger där hemma. Och om jag mot förmodan får med mig lappen så läser jag den inte så noga - jag är säker på att jag ändå kommer ihåg allt- och så kommer jag hem med varorna och har ändå glömt ett par, tre saker, som stod på lappen, som jag inte läste så noga.

Den senaste tiden har jag har jag lidit av tvångssyndrom. Det kallas obsessiv compulsiv disorder på engelska, vilket låter mycket värre än på svenska. Tvång är ju nästan något positivt Sverige i dag, när skolorna skall få slöa elever att göra något vettigt genom att tvinga dem att studera lika mycket som kineserna, genom ökade krav och betyg från lågstadiet. Tvång är på modet medan flum är ute. Det är kanske därför jag fått en släng av tvångsyndrom.

Ofta börjar tänka på att jag glömt något när jag lämnat en lokal. Glömt att stänga spisen när jag åkt från stugan, eller glömt att stänga fönstret i mitt kontorsrum på jobbet som ligger på femte våningen och nu när det varit storm, kanske vinden blåser rakt in i rummet och river ner blommorna på golvet och allt blir rena rama kaoset... lika bra att åka tillbaka och kolla hur det är och om man glömt stänga fönstret.

Och så åker jag till jobbet på nyårsafton och hela huset är tomt och jag åker upp i hissen till femte våningen och går genom den ödsliga korridoren till mitt tjänsterum och går in... och kan konstatera att fönstret är helt stängt. Och det visste jag ju hela tiden.. jag var nästan säker på att jag stängt fönstret innan jag gick på ledigheten. Och nu är jag helt säker och går korridoren tillbaka till hissen, trycker på knappen och dörrarna öppnas. Då slår det mig en tanke, att jag kanske inte kollade riktigt säkert... var verkligen fönsterhaspen riktigt fastsatt?
Så jag kliver inte in i hissen utan vänder och går tillbaka genom korridoren till mitt tjänsterum och går fram till fönstret och kontrollerar allt noga, fönstret stängt och alla haspar är på. Den sista kontrollen gör mig nöjd och jag kan återvända hem och börja mitt nyårsfirande.

Förra gången jag var till stugan, i början av december, var det likadant. Jag kollade att spisen var avstängd, stängde strömmen till stugan och for iväg helt förvissad om att allt var helt riskfritt. Men redan i Sören började jag fundera , hur var det nu egentligen, stängde jag verkligen av spisen och gick jag till elskåpet och slog av strömmen? I Töre sa jag till mig själv, att nu får du väl sluta med det där, det är klart att jag både stängde av strömmen och spisen! Men sen i Råneå var jag nästan helt förvirrad, om jag gjort det jag kom ihåg att jag gjort, eller om jag inte gjort det jag trodde att jag gjort.

När jag kom hem till Luleå bestämde jag mig för att avvakta. Om jag glömt att stänga av spisen så kanske det tar ett par dagar innan det tar eld och börjar brinna och innan någon ringer brandkåren som kommer och släcker det hela. Och när allt är nerbrunnet kanske det har gått tre dagar och då ringer brandkåren till mig, och berättar att tyvärr har stugan brunnit ner. De kanske kollar telefonnumret på Eniro.

Alltså. Efter fyra dagar efter att jag åkt hem ifrån stugan är jag så gott som säker på att jag inte glömt att stänga av spisen. Och att stugan inte brunnit ner.
I varje fall är sannolikheten väldigt stor att den finns kvar fortfarande.
I obrunnet tillstånd.

Morgonpasset P3

Lyssna på morgonpasset i P3 i helgen! Det är sonen Anders som tillsammans Rickard gör en special, och tar pulsen på Sverige. Idag har det handlat om trä, jantelagen och olika sjukdomar, och det har varit väldigt kul. Anders intervjuade bl.a min bror Lennart i Umeå, som verkligen berömde norrbottningarnas självförtroende och framåtanda.

Morgonpasset special fortsätter både lördag och söndagsmorgon, läs mer här.
Äntligen har Fredagslistan tagit klivet upp till Sveriges radio!