onsdag, december 31, 2008

Domherren



Ibland känner jag mig som en Domherre. Det är lätt att göra det när man bloggar, att sätta sig till doms över andra och skriva om det som irriterar och stör. Det är nästan oundvikligt, att kritisera än det ena än det andra. Man sitter ju långt ifrån det som man kritiserar, hemma bakom sin laptop, så det är ganska ofarligt.

Som människa är det nästan oundvikligt att irritera sig över företeelser, andra personers beteenden och misstag. Det är vanligt att negativa tankar rusar genom våra huvuden, men det är nog ofta bäst om de stannar där. Bloggandet riskerar att ta fram sådant som borde ha stannat på spåkets tröskel, innan formulerandet.

Men det finns naturligtvis saker som är viktiga att ta fram, att kritisera negativa samhällsförändringar t ex, som drabbar många utsatta människor. Eller hur livsmedelsindustrin utnyttjar folks okunskaper för att att tjäna stora pengar på mat som riskerar vår hälsa.

Domherrar lyser röda mot den vita snöbakgrunden och de väcker uppmärksamhet. Promenader och utflykter hoppas kunna hålla balansen mellan att ibland vara domherre men oftast vara en skata som flyger på gränsen mellan naturen och civilisationen, mellan gemenskap och ensamhet, mellan det extremt nya och det nostalgiska, mellan det verkliga och det ironiska, mellan foto och illusion och mellan det musikaliska och de ljud som bara finns där runt omkring oss.

Gott Nytt År.

måndag, december 29, 2008

Riktig mat i Katthult

Nu är julen slut och magen putar ut.
Så brukar det vara. När Emil i Lönneberga bjuder fattigstugans alla gamla på Taberaset i Katthult förvånas jag av hur mycket mat som finns på deras julbord. Där finns grynkorv, fläskkorv och potatiskorv. Det finns stekar, revbensspjäll, köttbullar och palt! Och det finns kalvsyltor, pressyltor och naturligtvis vanlig skinka. Och som avslutning en helstekt spädgris garnerad med socker!

Taberaset i Katthult, när alla fattiga rensade faten, hände väl si så där för 100 år sedan. Om man jämför med det kalaset har väl snarare frosseriet minskat genom åren, tvärtom vad man kan tro. Däremot har innehållet i maten, som på Astrid Lindgrens tid innehöll kött, numera övergått till att innehålla kemikalier.

Själv har jag under julen läst två böcker skrivna av journalisten Mats-Eric Nilsson, som handlar matens innehåll. Visste ni t.ex. att våra livsmedel innehåller en rad tillsatser - exempelvis smakförstärkare, färgämnen och konserveringsmedel – som inte är tillåtna i hundmat! När en expert på Jordbruksverket tillfrågades, förklarade han saken så här: ”Människan har sitt fria val... Men djuren kan inte själva läsa innehållsdeklarationen och det är egentligen den enda skillnaden som gjort att reglerna för djurfoder är betydligt strängare”.

Och det stämmer nog. Men läser ni innehållsförteckningarna?
Det flesta är fulla av E-nummer och varje nummer står för en kemiskt framställd tillsats. Brukar ni köpa Balsamvinäger? Den är mörk efter flera års lagring på ekfat, som det står på flaskan. Men läser man på innehållsförteckningen ser man att det är tillsatt ett färgämne, E 150 d, som gör den svart, och det är samma färgämne som används i coca-cola. Man har alltså satt till färgämnet till vanlig vinäger, kallat den för balsamvinäger och höjt priset. Smart.

Livsmedelsverket måste nog vara Sveriges mest korrupta statliga institution. De har sett till att kostråden, hur vi skall äta, rekommenderar så fettsnål mat som möjligt. Till stöd har de flera medicinska experter, t.ex. professor Stephan Rössner, som också samtidigt står på livsmedelsindustrins lönelista.

För att få fram de fettsnåla, och billiga livsmedlen, har man tagit vanlig mat - kött, grädde, mjölk, smör - och tagit bort så mycket fett som möjligt. Istället för fettet har man istället tillsatt förtjockningsmedel...för konsistensens skull, emulgeringsmedel...för att det inte ska skära sig, ytbehandlingsmedel... för att såsen skall se slät ut, färgämnen...för färgens skull, sötningsmedel... istället för sockret, smakförstärkare...för att lura vårt smaksinne, aromämnen...för att simulera den smak som försvann med fettet....osv.

Eller ta vitaminerna som tillsätts i mjölk,välling och mjöl och andra produkter, var kommer dom ifrån?
Produktionen av vitaminer är dyr, komplex och det uppstår besvärliga miljöeffekter, därför är tillverkningen flyttad till Kina och Indien.
B1 (tiamin) syntetiseras ur petrokemiska produkter som utvinns ur stenkol. En av flera tillverkningsmetoder är oxidation med frätande väteperoxid och aktivt kol.
B3(niacin) framställs i en petrokemisk fabrik, utgångspunkten är nafta eller gasol som utsätts för extremt tryck och hetta och blir metan, etylen och vätgas. Därefter blandas vätgasen med kväve för att bli ammoniak, som sedan mixas med syre och blåses genom ett platinafilter för att bli salpetersyra.......jag orkar inte berätta alla detaljer.....men till slut blir det ett vitt pulver. Niacin.

Spektaklet med manipuleringen av våra livsmedel är helt ofattbart. Det mesta som vi äter kommer från kemikalier utvunna ur majs, soja, sten och petroleum. Att bjuda på ett Taberas i Sverige idag är livsfarligt, särskilt för de fattiga, som måste handla den billigaste och därigenom den mest förfalskade maten.

Det känns länge sen Emil bjöd på kalas i Katthult med riktig mat.

Andra bloggar om: , ,

lördag, december 27, 2008

Ett snörikt landskap



Jag åker skidor genom det snörika landskapet och kommer fram till ladan, som ligger inbäddad i den vitkalkade skogen. Ljuset är redan på väg att reduceras av solens nedåtgående rörelse.

Det är tyst, nästan helt tyst förutom några mesar som far omkring i sitt ständiga sökandet efter mat. Jag förundras ständigt över hur de kan klara livhanken i den kalla och sterila vintermiljön, men på något sätt lyckas de. Men många lyckas naturligtvis inte.

Själv har jag ryggsäcken packad med liggunderlag, kaffetermos och lussebullar. Jag åker upp på bergsknallen, för att kunna njuta så länge som möjligt av solens röda strålar, som ännu inte värmer något, men ändå fyller ögonbotten med vitamin D.

Snön är täckt med spår; harar, ekorrar och älgar som promenerat intensivt inom området. Däremot saknas spår av människor i stort sett , förutom något enstaka skoterspår. Alla dessa djurspår, och avsakanden av människonärvaro, ger mig den tillfredställelse jag är ute efter; ensamheten i naturen.

Ensamheten ute i naturen, har en läkande effekt på oroliga andar och demoner. I naturen är ett träd ett träd, ett berg är ett berg och ingenting annat. Relationerna skapas inte genom yttre ömsesidighet eller dialog, utan endast genom den inre dialogen. Jag talar med mig själv, mot fonden av den bakomliggande skogen, och de svar som naturen ger mig är alltid mina egna.

Det är kanske därför jag känner att ladan som ligger där, lika gärna kunde ha varit jag.

Andra bloggar om: , ,

fredag, december 26, 2008

Ur hjärnans synvinkel



Mellan jul och nyår, mellan skinka och svål, mellan gemenskap och närhet, mellan mättnad och övermättnad; stjäl jag mig en stund med akvarellpapperet, tillsammans med färgerna och den dyra mårdhårspenseln som jag fått i julklapp. Och när vattnet löser upp den ultramarina blå och den alizarina röda känner jag dopaminet spruta ut i hjärnans belöningssystem, och jag upplever lycka för en kort stund.

Utan ett passionerat intresse som håller mitt psyke ständigt sysselsatt, riskerar negativa tankar att ta över spelplanen och låta min högra pannlob - pessimismens hemvist - vinna över den vänstra, där optimismen och glädjen är belägen.

Låt de smärtsamma minnena som strömmar från amygdala överröstas av kulturen, musiken, litteraturen och konsten. Ge den vänstra pannloben både herraväldet och mödraväldet, i evigheten, amen.

Andra bloggar om: ,

söndag, december 21, 2008

Dagens ljus

Porsöfjärden uppvisade idag ett fantastiskt ljus. Den svaga solens strålar förstärktes av snöns vithet och lyckades färga himlen rosa och ge trädens kronor en svag röd ton. Tätt över den isbelagda fjärden låg en blå dimma, och allt skapade ett sagolandskap som nästan tog andan ur mig.

Dagens norrbottniska ljus var vackrare än någonsin och punkterade verkligen myten om att detta skulle vara årets mörkaste dag. Det är nämligen alltid den egna synen som avgör, hur ljus dagen blir.







fredag, december 19, 2008

Herrens vägar

Sverige är fortfarande full av småvägar. Slingrande grusvägar genom ett landskap som växlar mellan öppna åkrar och områden med tät skog. Ofta är det skogsvägar byggda enbart för skogsavverkning men många av dem är också stugvägar; det vill säga vägar som går genom samfälligheter och fritidsområden, allt närmare havet, för att till sist stanna vid den sista stugan.

Jag tror att många stugägare känner igen den underbara upplevelsen av att en ledig dag köra bilen efter vägen till stugan. Den väg som man kört tusentals gånger förr och där man känner varje krök och minsta gupp. Den väg som skapar det stora inre lugnet och slutar först när man kommit fram till himmelriket: den egna stugan.

Den här filmen är mitt julkort till Er läsare.
Med hjälp av Vägen och 70-talets störste andlige sångare Artur Erikson, vill jag önska er alla God Jul och Gott Nytt År!



Andra bloggar om: ,

tisdag, december 16, 2008

Vårt irriterande liv

Det finns några uttryck som jag har svårt med, som en del använder ofta. Det är t.ex. ”höll jag nästan på att säga” som man säger just efter att man sagt det man höll på att säga. Eller ”så att säga” som vissa lägger in i varannan mening så ett samtal blir bara en lång rad av så att säga. Väldigt irriterande, höll jag nästan på att säga. Det är jobbigt att lyssna på, så att säga.

En del personer kan inte prata och lyssna samtidigt. Om de t.ex. börjar att berätta något så måste de börja helt från början och berätta hela historien, och om någon i sällskapet ställer en fråga, eller ger en kommentar så hör det inte det och kan inte förändra berättelsen utan måste hela tiden köra sitt eget race. Ofta upprepar de vissa meningar tre eller fyra gånger, för att förstärka ett skämt eller en rolig avslutning. Det är irriterande, så att säga, när de måste upprepa det de redan sagt flera gånger, höll jag nästan på att säga. Mycket irriterande faktiskt när de upprepar det de redan sagt, så att säga, trots att vi uppenbarligen suttit med under hela berättelsen och lyssnat uppmärksamt. Höll jag nästan på att säga.

Skrattarna är värst. Som börjar berätta något och skrattar hela tiden medans de berättar, och som gör att vi som lyssnar inte bara kan sitta soch sura utan förväntas skratta med, och det gör vi tills mungiporna får kramp, eftersom berättelsen ibland är rätt lång och vissa meningar upprepas flera gånger, så att säga, och därför skrattar vi alla flera gånger åt samma sak.

Och dom självupptagna, som är fullständigt skrupulösa när det gäller att framställa sin egna liv som varande perfekt och självlysande. De kan sitta bredvid en ensamstående flerbarnsmor och berätta hur bra ekonomi man har när man är ett par och barnen har flyttat hemifrån. För dem är något som gäller dem allmängiltigt och därigenom borde gälla även för alla andra. De kan okänsligt beskriva hur duktiga och ordentliga deras barn är, i ett sällskap där någons barn just hoppat av skolan och börjat knarka. Empati är ett begrepp som de vet vad det betyder, men inte vad det innehåller.

Sedan har vi psykosomatikerna, som har elallergi, astma, eksem, migrän och dåligt immunförsvar. De förlägger alla former av psykiska inre konflikter på yttre företeelser; elektriska ledningar, mögellukt, fläktsystemet, eller bara helt enkelt på arbetsmiljön i stort. Genom att de aldrig kan ta tag i ett mänskligt socialt problem utan förlägger allt i kroppen, kan de aldrig utvecklas. Varje åkomma är svar på en händelse den senast veckan i gruppen och som upprört känslorna. Känslorna är omedvetna men åkomman verklig och synlig.

Sen har vi bloggarna som irriterar sig på hur andra människor beter sig. Först och främst är bloggarna bra på att märka ord och säga hur folk säger och att det är fel och hur de borde säga eller skriva. Olika uttryck kan fördömas flera gånger, ibland har dom kampanjer mot uttryck som inte ska sägas för att det är felaktigt på nåt sätt.

Sedan är bloggarna bra på att döma andra människor, särskilt de som inte lyssnar eller beter sig på ett sätt som kan vara irriterande t.ex. att de berättar långa historier utan att lyssna på frågor eller kommentarer, eller att dom skrattar hela tiden när de pratar om något. Många människor saknar empati och tar inte hänsyn till andra människor, och det påpekas ofta av bloggarna som dessutom ofta inte tror att elallergi finns överhuvudtaget.

torsdag, december 11, 2008

Lövets fallande skala

Jag lyssnar på Beethovens pianokonsert No.5 och det är starkt, rysligt starkt kan jag till och med säga med tanke på den kroppsliga sensation som infinner sig. Förr kunde jag lyssna på klassisk musik men inte njuta av den särskilt mycket, uppfödd på Rolling Stones och blues, som jag är. Men i höst har jag knäckt den klassiska musikens kod, vilket har berikat mitt liv betydligt.

Det var efter föreläsningen på TED, (som jag tipsat om tidigare) där jag fick insikt om att eftersom den klassiska musiken inte är byggd på rockens raka tempo, så går det inte att lyssna på den fyra takter i taget, som om det vore en rocklåt. Nej, klassisk musik är episk och de melodiska slingorna är långa, och de åker runt i luften som ett höstlöv som just lämnat björkens topp, en blåsig dag, och den flyger i cirklar, runt, runt, och faller nedåt tills den nästan slår i marken innan vinden tar tag i den igen och blåser den upp till samma höjd som där den började nerfärden, och lövet faller in i samma cirklar igen men inte riktigt på samma nivå, innan det faller neråt och andra löv kommer den till mötes och plötsligt är det en svärm av löv som dansar genom björkens grenar och som tävlar om vem som kan flyga längst, bäst, mest.... och allt blir så oroligt och prasslande och jobbigt så att man bara önskar att vinden skall mojna så att lövet, sakta, sakta, i en pendlande rörelse kan avsluta sin resa och lägga sig på marken. Samtidigt som hela symfoniorkestern förenas i en ljudligt stark och trygg grundton, och kroppens rysningar stannar av och man känner sig hemma igen efter den vådligt utflykten.

Egentligen är den klassiska musiken - precis som höstlövets väg från björkens topp till marken en blåsig dag - en beskrivning av hur våra liv vanligen gestaltar sig. Resan är sällan spikrak från början till slutet; det virvlar och faller, upp och ner, fram och åter, och plötsligt är vi tillbaka på nästan samma ställe igen och det gäller att ta nya tag, och inte ge upp och försöka ta sig upp ur svackan, och igen känns det bra och vi stiger och självkänslan växer och vi samlas i grupper, och allt verkar möjligt för vi ligger bäst till, har kommit längst.... och sedan blir det oroligt igen, vi känner oss opassande, opassliga, och vi önskar att all stress ska upphöra så att vi sakta, sakta får ta igen oss, och avsluta vår resa och lägga oss ner, för en slutlig och trygg grundton, nere på markens yta, då vi äntligen fått komma hem igen.
Puh!



Andra bloggar om: ,

onsdag, december 10, 2008

Convoj släpper skiva!

Idag släpper Convoj, där min son Anders spelar gitarr, sin första fullängdare. Den heter Exceptionell och det är den verkligen, exceptionell. För oss som gillar hård och snabb rock, med storstadskänsla, ger den en lång rad njutningsfulla ögonblick. Vassa komplicerade gitarrslingor och en sångare som verkar ha nerverna på utsidan, skapar en musik som omöjligtvis kan finnas i bakgrunden. Nej, den kräver en uppmärksam lyssning, eftersom det hela tiden händer oberäkneliga och intressanta saker. Och där finns också de melodiska refrängerna, som alltid fastnar i huvudet.

Jag hoppas att refrängerna ska fastna i många huvuden efter idag. Lyssna på smakprov ur skivan här.

tisdag, december 09, 2008

Före älskandet

När barnet föds inleds dess första förälskelse. Spädbarnet och modern väljer varann av biologiska skäl, mycket styrt av dofterna, feromonerna, som ankyter dem med ett livslångt gemensamt band. Den första tiden är barnet helt beroende av sin omsorgsperson. Samtidigt aktiveras moderns inbyggda förmåga att ge omsorg till barnet, nedärvda förmågor sedan mänsklighetens begynnelse.

Mor-barn relationen är så tät att det går inte att säga var barnet slutar och mamman börjar. De lever i symbios och deras psykiska tillstånd går inte att skilja åt.

Detta ursprungliga tillstånd, som alla människor går igenom, blir mallen för alla förälskelser senare i det vuxna livet. Det förälskade paret smälter ihop till en symbios och de blir helt beroende av varann. Vanligvis aktiveras också önskan att ta hand om, hjälpa och ge omsorg.

Man ser det tydligt när två tonåringar blivit förälskade. De sitter i varandras knä, djup sammanslingrade och med fingarna sammanflätade och utan att säga något särskilt till varandra lever de ett vegeterande liv, i ständig kontakt med varann. Omvärlden försvinner helt.

Det är också lätt att förstå alla dessa kvinnor som blir förälskade i de kriminella; mördarna och bovarna. Många blir det bara genom att se en bild på dem i tidningen. Dessa trasiga män utstrålar behov av att tas om hand, och väcker kvinnornas omsorgsdrift som är så djupt kopplad till förälskelsen.

Men barndomens beroenderelation mellan mor och barn varar icke för evigt. Till slut skiljs de åt och självständighet växer fram. Precis samma sak händer med den vuxna förälskelsen. Efter några månader orkar ingen längre leva i denna symbiotiska vanföreställning utan man vill bli sig själv igen. Och klara sig själv.

Men kärleken börjar inte vid förälskelsen, det är en stor missuppfattning. Den börjar inte heller vid födelsen. Nej den fanns där redan innan barnet föddes. Den fanns där när barnet avlades av föräldrarna. Den fanns där när mor och farföräldrarna avlade föräldrarna. Den fanns där när Adam och Eva fick Kain.

Kärleken är ingen process, som börjar och slutar, den är en drivkraft som driver alla pågående processer. Precis som vattnet som driver vattenhjulet, men med den skillnaden att den aldrig sinar.
Vi älskar våra föräldrar, våra barn, våra vänner, våra släktingar och vi älskar vår partner.Vi har också förmåga att älska alla andra människor i världen, även om vi sällan utnyttjar den.

Men vattnet kan ändra riktning och få hjulet att börja gå åt andra hållet, och kärleken vändas till sin motsats. Det händer ibland mellan föräldrar och barn, och ofta mellan par som levt ihop. De blir paradoxalt nog ännu mer känslomässigt bundna till varandra, men på ett negativt sätt.

söndag, december 07, 2008

Avslutandets konst

Hela dagen består av ett antal processer; morgonrutin, arbetsresa, arbete, hemfärd, middag, fritid, sänggående och sömn. Varje process påbörjas och avslutas, innan man går över till nästa.

Livet är en ständig rörelse, processer tar sin början och når sin avslutning och efterföljs av nästa process. Det är därför som början och avslutning har en särskilt stor betydelse i alla livssammanhang. Kanske lika stor betydelse som innehållet i processen.

Ta morgonrutinen till exempel. För att du skall orka kliva upp och starta varje morgon, och hinna till jobbet i tid, behöver du ha fått tillräckligt med sömn. Sömnprocessen startar redan på kvällen innan och förutsättningen är att man kommit i säng i lämplig tid. Och för att komma i säng i tid måste man ha avslutat sina kvällsaktiviteter minst en halvtimme innan sänggåendet. Då kan man koppla av och somna i lugn och ro.

Att komma iväg till jobbet i tid på morgonen beror alltså till stor del på hur man kunnat avsluta i tid kvällen före. Och det gäller alla våra processer; hur man avslutat den föregående processen är avgörande hur nuet gestaltar sig. Att kunna avsluta är därför centralt för ett gott liv.

Om du inte kan avsluta, blir det katastrofala följder. Du kommer inte i säng i tid, försover dig och kommer för sent till jobbet och missar första mötet. Det du skulle ha gjort på morgonen måste du göra lite senare på dagen så att du inte hinner äta lunch, och kommer trött och utschasad till mötet på eftermiddagen och måste jobba över ett par timmar innan du kommer hem till en sen middag, som gör att du är för mätt att somna på kvällen så du ligger vaken snurrar i sängen.... och du somnar först på morgonsidan och du vaknar fortfarande utttröttad för en ny dag på efterkälken.

Ett bra liv underlättas därför om det är inrutat. Att processer börjar och avslutas och där gränserna mellan övergångarna är tydliga. Då kan varje tid på dagen bli optimalt engagerande utan att skapa problem. Håll alltid en lämplig distans till det du håller på med och se till att du inte förlorar dig själv.

Och om du förlorar dig själv i förälskelse se ändå till att behålla så mycket distans, att du kan avsluta processen i tid.

Kärleken däremot, är ingen process. Den har bara en början, inget slut.


Andra bloggar om: ,

onsdag, december 03, 2008

Istider



Isen lägger i Ryssbält. Men det finns ingen anledning att ha bråttom.

Andra bloggar om: , , ,