28 augusti 2008

Sandhammaren



Akvarell från vårt besök på Österlen i våras. Bara för minnets skull. Och med en förhoppning om att kunna återvända dit nästa år.

27 augusti 2008

Björklund - Den inre fienden

Att politiker själva skapar problem eller kriser, verkar idag vara ett vanligt sätt att genomföra ideologiska förändringar. Allmänheten skall invaggas i en viss tro, att det förekommer ett särskilt problem, och att det problemet bara kan åtgärdas på ett speciellt sätt. Politikerna iscensätter helt enkelt de problem som stämmer överens med sina egna lösningar.

I den fantastiska engelska serien Den inre fienden som gick på SVT för ett par veckor sedan, visas hur en amerikansk försvarsminister iscensätter en komplott mot ett land i öster kallat Tyrgyzstan . Syftet med komplotten är att skapa en situation som gör det möjligt för USA att med FN:s och omvärldens stöd, starta krig och avsätta landets ledare tillika diktator. Samme diktator som under lång tid haft USA:s och Englands stöd.

Försvarsministern drar sig inte för att låta ett flygplan sprängas i luften för att kunna skylla på det som varande ett terroristdåd. Dessutom skapas genom olika transaktioner falska bevis för att Tyrgyzstan försöker skaffa kärnvapen och kemiska vapen. Parallellerna till Irak är otaliga i serien.

Men det politiska spelet som visas internationellt finns också här i Sverige. Skolminister Jan Björklund har under många år hävdat att den svenska skolan är i kris och att vi har mest skolk, skadegörelse och grovt språk av alla länder i OECD. Han har hävdat att Finland ligger i topp i tabellerna medan Sverige ligger i den undre delen.

Nu har avslöjats i P1-programmet ”Kris i skolan” att Björklund helt enkelt förfalskat eller förvanskat resultaten av de undersökningar han hänvisat till. Egentligen är det så att Sveriges elever ligger över genomsnittet i de flesta ämnen. Likaså ligger bedömningen av skolklimatet över genomsnittet eftersom svenska elever känner sig tryggas av alla som ingår i undersökningen. På punkt efter punkt framkommer att Björklunds påståenden om svenska skolan, som han spridit i massmedia, i tv-nyheter och på DN-debatt, i stort sett saknar grund.

Folkpartiet med Björklund i spetsen, har precis som En inre fiende skapat problem som inte finns. Syftet har varit att kunna genomföra de egna ideologiska lösningarna på de påhittade problemen; mer betyg, hårdare disciplin och mer uppdelning och skiktning mellan studiepresterande och studieomotiverade barn.

En gång i tiden fanns det politiker i Sverige, t ex Per Albin Hansson och Olof Palme, som hade ett engagemang att lösa de problem som verkligen finns i samhället. Det behöver inte hittas på, för de finns där hela tiden.
Klassamhället. Ojämlikheten. Fattigdomen. Segregation. Miljöproblemen.

Nu har vi Björklund som lyckats genomdriva betygsättning i småskolan, trots att det går emot all pedagogisk kunskap. Det är tur att han inte har möjlighet att starta krig mot Tyrgyzstan.

Andra bloggar om: , , ,

24 augusti 2008

Mattors belägenhet

Igår kväll hade vi bjudit hem gäster till ett surströmmingskalas. Vi hade det väldigt trevligt. Men ska jag vara riktigt ärlig, så en av de främsta anledningarna till att vi bjuder hem folk är att få en orsak till att städa huset. Det har jag tidigare skrivit om.

Så hela dagen igår, medans solen sken ute och gav alla andra en underbar dag, städade jag och fejade både neder och övervåning, toaletterna och badrummet. Det finns nämligen vissa karlar (som jag till exempel) som inte har förstått att städa är kvinnogöra och avsett bara för det svaga könet. Även en man kan vara svag nog för att kunna städa.

Alltid när jag börjar städa huset, bär jag ut alla mattor på bron, skakar dem och låter dem ligga på broräcket och vädra tills golven är klara. Min sambo har vävt vackra trasmattor till alla rum i huset och varje matta har sitt eget mönster, uppbyggt av familjens gamla kläder från tidigare decennier.

Men när städningen är klar och mattorna skall läggas in igen, slår mina starka manliga gener till. Det är nämligen helt omöjligt för mig att avgöra vilken matta som hör till respektive rum. Trots att jag ser dem varje dag, år ut och år in, och trots att det är jag själv som tagit upp dem från golven, så är det omöjligt för mig att avgöra vilka rum som mattorna skall ligga i. Visserligen är det min sambo som bestämt den ursprungliga ordningen, men jag har ändå godkänt deras placering som varande den optimala. Mitt manliga minne är helt enkelt inte konstruerat så att det kan komma ihåg trasmattors mönster och deras förhållande till speciella rum.

Nåja. Det finns alltid en lösning på ett problem. Här lägger jag nu upp några mattor på bloggen och deras belägenhet. Då kan jag i fortsättningen bara gå in på Promenader och utflykter när jag städat och kolla upp var dom skall ligga.



Sovrum nere


Arbetsrum


Hall


Sovrum uppe norr


Sovrum uppe söder

19 augusti 2008

För sent med vodka

Jag är flint uppe på huvudet.
Ja, det är inget att skratta åt. Det finns vissa nackdelar med flintskapet. T ex så är det lätt att skada sig när man slår skallen i allehanda stolpar och bjälkar. Vår lada, som vi använder som förråd, har en låg dörrkarm som gör att jag måste böja mig för att gå in och böja mig för att gå ut. Ungefär var tionde gång så glömmer jag att böja mig och går med huvudet rakt in i övre dörrkarmens vassa kant, med blodvite som följd.

Det tar ungefär 7 dagar innan ett sådant sår är läkt uppe på huvudet. Om jag bara hade haft en hårkalufs så skulle det i varje fall inte synas. Jag funderar om jag skulle bygga en specialkeps fylld med stötdämpande material som jag alltid hade på mig i stugan. Att ha hjälm har jag förkastat, det kanske skulle se lite dumt ut.

Jag är inte ensam om att ha flint nuförtiden. De verkar det som om evolutionen håller på att rationalisera bort håret på huvudet, eller är det kanske den elektriska hårtrimmerns fel?

Men det finns en grupp i samhället som alltid verkar få ha håret kvar hela livet, och det är alkoholisterna. Och då tänker jag inte på amatörerna utan på den verkliga eliten, A-laget. Titta på dem när de samlas på stan utanför systembolaget eller i parken, ingen är flint! Alla har istället långa hårsvall precis som när de var unga, och tillsammans med de obligatoriska blåjeansen, jeansjackan och vita gympaskorna har alla ett väldigt ungdomligt utseende (om man bortser från spritens härjningar i ansiktets fåror och fördjupningar). Trots att många ändå uppnått en betydande ålder finns håret kvar, ja, i varje fall i stort sett, en viss uttunning längst fram kan skönjas trots den sedvanliga hästsvansen.

Vad beror detta fenomen på? Är det spriten som konserverar hårrötterna och låter dem stanna kvar? Eller är det alkoholistens personliga stagnation i ungdomstiden som även ger en rent biologisk påverkan?

Nej, troligtvis är det en hormonell fråga. Manligt håravfall orsakas ju av ett överskott av könshormonet testosteron, och dessa hormoner slås ut av alltför mycket sprit. Att supa varje dag är alltså en bra lösning på ett vanligt manligt problem; behåll håret men förstör ditt liv.

För mig är det för sent. Det som är borta kommer aldrig åter.
Kanske lika bra det. Jag tror inte att jag skulle klara av att dricka vodka tidigt varje morgon på fastande mage.

Andra bloggar om: ,

15 augusti 2008

Att Börja och att Sluta

Det finns två saker i livet som är väldigt svårt, och det är att Börja och att Sluta. Om man inte lär sig att börja och att sluta då får man ett tragiskt liv.

Först finns den stora Början och det är födelsen. Den är smärtsam och som tur är behöver man inte bestämma sig för att den skall ske. Den första Början sker vare sig vi vill det eller inte. Likadant är det med det stora Slutet, det vill säga Döden. Den kommer vilket fall som helst och dyker upp även för dem som har svårt att sluta med saker och ting, uppskjutarna.

Mellan födelsen och döden finns det ett oändligt antal mindre situationer där vi börjar och slutar, och som är upp till oss själva att se till att det blir gjort.

Vi börjar dagen, vi börjar jobbet, vi börjar projektet, vi börjar leva tillsammans, vi börjar älska, vi inleder relationer, vi startar resor, vi börjar utbildningar och vi börjar klara oss själva och vi börjar vår bana och vi börjar borsta tänderna. Hundratals gånger per dag, tusentals gånger per vecka och tusengångertusen gånger per år börjar vi saker, stort som smått.

Vi slutar jobba, vi skiljer oss och avslutar relationer, våra resor tar slut, och vi förlorar vår förmåga att klara oss själva, vi går i pension, och vi sköljer av tandborsten och vi avslutar dagen och somnar. Hundratals gånger per dag, tusentals gånger per vecka och tusengångertusen gånger per år slutar vi med saker, stort som smått.

Allt som är roligt
ska börjas, men även det som är tråkigt måste inledas och sättas igång. Allt som är roligt tar slut och måste avslutas och även det tråkiga måste få fortsätta ända tills det skall sättas punkt.

Men det är svårt att vara människa och hantera dessa två ytterligheter. Att ta det första steget innebär ofta att vi känner ett stark motstånd, ofta en rädsla för att sätta igång något som vi vet kommer att ta slut. För det är avslutningarna - alla avsked, alla förluster - som är det svåraste, för de påminner oss alltid om döden. Men döden kan vi inte skjuta på, som tur är. Däremot försöker vi ofta uppskjuta många av livets nödvändiga avslutningar, i det längsta eller kanske genom att förneka att de finns överhuvudtaget.

Att inte kunna avsluta innebär att livet inte hittar sina former och sina gränser, ej heller sina möjligheter eller sina begränsningar. Det blir ett glidande liv där det förflutna ständigt blandas med nuet och där ångest över det oavslutade flåsar i nacken. Det blir ett morgontrött och oengagerat liv där man skyr ordet ”deadline” som tydligt talar om dödens närvaro i sista inlämningsdag. Ett liv där nödvändiga nystarter alltid hämmas av det gamla och oavslutade och allt tvingas stagnera i en lång, lång väntan.

Därför. Strukturen är viktigare än känslorna. Se till att börja och sluta, även om det känns svårt. Börja förändringen nu. Sluta med det som inte är bra för dig.

Men det finns naturligtvis vissa saker som aldrig kommer att ta slut.
Neil Young till exempel, kommer aldrig att sluta spela för oss.

11 augusti 2008

Old man young i Göteborg



Vi har varit på besök i Göteborg, och hälsat på äldstsonen. Det har varit så roligt att!
Eftersom det var festivalen ”Way out west” samtidigt kom alla dit, hela familjen samlad på ett ställe i Sverige som inte är Luleå, det hör inte till vanligheterna. För varje gång vi hälsar på kommer Göteborg allt närmare och närmare. Jag vet inte vad det beror på.

När man besöker sin son är det så lätt att missa det väsentliga. Närmiljön runt lägenheten där han bor. Soprummet. Fåglarna på gården. Affären där han handlar. Sovandet. Steka ägg i stekpannan. Hyra film på samma ställe. Vandra runt i omgivande bostadsområden. Se på människorna och försöka förstå hur dom är. Följa med och titta på stadens begivenheter. Besöka flickvännens arbetsplats Röhsska museet (tack Anna!).

Våra resor handlar mest om att äta och fika på rätt tider och lämpliga platser. Att åka in till stan, fika och sedan äta middag på restaurang, det är ett tillräckligt dagsprogram. Allt vi gör är egentligen bara en förevändning för att kunna sitta ner och umgås.



Men denna gång blev det också till att åka runt Hisingen med båt. Vi åkte en fin kvällstur från stad till land, vidare till hav och tillbaka till hamn. Hisingen är så stort att hela turen tog fyra timmar. Vi kom in mot hamnen sent på kvällen och det var så vackert med Älvsborgs fästning och alla kranar mot fonden av stadens ljus (tack Anders!)
Båtresan var perfekt för egentliga syftet, att sitta tillsammans många timmar och bara följa med och inte göra annat än samtala och titta på det förbiglidande landskapet.

video

På lördag kväll följde jag med ungdomarna på festivalen och såg Håkan Hellström och sedan Neil Young. Neil gjorde en fantastisk konsert, så till och med jag kände mig young på nytt. Om man kan uppbåda en sådan energi och styrka vid 62 års ålder då är inte livet slut förrän man är död. Tänkte jag, där jag stod tillsammans med ungdomarna, glad över att de accepterade att jag stod där. Det kändes som om hans musik, rockmusiken, utplånade alla skillnader mellan oss tusental som stod där och lyssnade. Alla blev vi ett, i ett magiskt distorderat ljud från scenen.



Men musikupplevelserna var inte slut för det. Med hjälp av en snäll taxichaufför kunde kvällen avslutas med Park hotells klubbspelning sent på natten. De gjorde en häftig spelning och de spelade tight och intensivt och musiken gick verkligen hem hos publiken. Det gjorde mycket att de hade en bra trummis och tjejerna från Taxi, Taxi som körade.

Tågresan hem från Göteborg var ett kapitel för sig. Eller snarare ett kapitel i en roman av Arto Paasilinna. Vad sägs om en berusad, blind man på tåget, vinglande i korridoren med sin vita käpp sökande efter sin kupé? Men det tar vi en annan gång.

Allt går inte att ta med en gång.Men det är ju inte så länge till nästa gång, säger man och tänker motsatsen.

Andra bloggar om: , ,

9 augusti 2008

Västerbotten och Tibet



Foto: Sune Jonsson

Sara Lidman tar mig in i Västerbottens inland
i slutet av 1800-talet när Norra stambanan byggs. Det har varit en strid i riksdagen om vilken sträckningen av järnvägen som skulle vara den bästa. Didrik Mårtensson har kämpat för den inre linjen, förbi Månliden och Lillvattnet. Det skulle ge denna fattiga glesbygd nya möjligheter och tillgång till det moderna livet. Didrik är entreprenör; han startar en handelsbod och blir den som organiserar exploateringen av skogen och råvarorna i området. Han anställer timmerhuggare mot förskott i form av amerikafläsk och havre till hästarna.

Bröderna Lidstedt i Skellefteå, konsuln och sågverksägaren, är de som köper skogen och gör de stora vinsterna. De köper skogen av bönderna oförskämt billigt. De lurar en markägare att sälja en grustäkt för en spottstyver. Didrik blir mellanhanden, den som kan övertyga Lillvattnetsborna om fördelarna med järnvägen och att sälja sin skog. Didrik får i uppdrag att skaffa 100 000 sliprar till järnvägsbygget och 1000 timmer till byggnader. Några få blir förmögna, medan det stora flertalet blir det inte, enligt den sedvanliga kapitalistiska dagordningen.

Didrik har ett kodsystem i Handelsboden som han kallar HÄSTMULEN. Varje bokstav står för en siffra, från H som står för 1 till N som står för 9. Tillsammans med 0 kan han skriva inköpspriset på varje vara, utan att kunderna kan se hur många procent han lagt på.

HHN0 blir 11:90. Varan säljs för 13:50 och ger vinst. För Sara Lidman blir hästens mule en symbol för övergången från jordbrukarsamhällets byteshandel, till kapitalismens penning-ekonomi.

När jag för några dagar sedan åkte tåget genom Västerbottens inland, läsande Sara Lidmans järnbaneepos, och tittade ut genom tågfönstret såg jag det landskap som exploaterades för drygt hundra år sedan, men som idag saknar framtidstro och förhoppningar. Ingen kan leva på skogen eller jordbruken längre. Bönhusen står tomma i detta Sune Jonsson-land.

Väl framme i Göteborg ser jag ett tv-program från Kina. Det handlar om en hotellägare som gör allt för att tjäna pengar och exploatera områdets tillgångar på ett mycket hänsynslöst sätt. Han anställer tibetaner för att spela folkmusik för gästerna, han försöker få munkar att använda sina religösa ritualer inne på hotellet mot betalning, han åker omkring i Tibet och köper upp gamla föremål som senare säljs i staden som dyra antikviteter.

I Tibet kanske kodsystemet bygger på Jaken och inte Hästen.
Men det handlar om samma råa kapitalism nu som då.

6 augusti 2008

Skrakens tid



I 25 år har småskraken fött upp ungar i våran vik. Jag har följt dem i alla år, från parningen på våren, till höstens uppvuxna ungar. Här i slutet av juli simmar de åtta ungarna efter sin mamma på en av de återkommande kvällsturerna.

Under tiden ungarna växer, pågår sommarens obevekliga förändring från tidig till sen. Och för varje kull blir jag ett år äldre.

Märkligt och omöjligt att omfatta med tanken.

1 augusti 2008

Utställning igen!



I helgen ställer jag ut mina akvareller på "Konst i det gröna" i Luleå. Ni, som läser den här bloggen, har säkert sett dem tidigare eftersom de finns i albumet här till höger, men det är ändå skillnad att se dem IRL. Ni är därför välkomna till Kronan, utställningen pågår både lördag och söndag.

Egentligen är det här en riktigt maxad Teglund-helg. Igår spelade Lars med Hamngatan på Lulekalaset, och på lördagkväll spelar Anders med Cult of Luna på samma scen. Jonas skriver om kalaset på Kurirens nöjessida men spelar också med Park hotell, som uppträder nästa helg på "Way out west" i Göteborg.

Men bakom allt finns naturligtvis en kvinna.
Tack Karin! Du som gjorde allt detta möjligt.