onsdag, mars 15, 2017

Maten och omsorgen



Min uppväxtfamilj bestod av fyra pojkar, en pappa och så hon som lagade maten, Siri Johansson, hemmafru och mamma. Varje dag året runt, morgon middag kväll, lagade hon maten, dukade upp den, plockade bort resterna och diskade undan. Under min uppväxt så blev mat och mor på något sätt sammanblandade och jag visste knappt var maten slutade och hon började.

När jag var ute och lekte med kompisarna kunde plötsligt ett mammabehov komma över mig och jag var då tvungen att springa hem en stund. Jag behövde tanka lite närhet och kanske få bekräftelse att hon fanns kvar. Men jag brydde mig inte om henne när jag kom in utan gick istället direkt till kylskåpet och tog fram falukorven som låg där inlindad i papper, inköpt på Konsum. Jag skar mig en rejäl skiva och åt upp den rå, som den var. Den salta smaken och själva korvskinnet, som fick vara kvar i munnen ett tag efteråt, blev ett slags substitut för den mammakram som jag blivit för stor för.

Sedan dess, i vuxen ålder, har jag alltid haft en korvbit i kylskåpet. För säkerhets skull, om behovet av närhet skulle bli allt för stort.

I boken "ensamheten värst" beskriver Siri sin känsla av ensamhet på ålderns höst, när hon blivit änka och bor ensam kvar huset. De enda tillfällena som hon känner sig riktigt hel igen är när någon av barnen kommer hem på besök. Då säger hon att "nu är det som vanligt igen". Och glädjen som hon känner uttrycker hon naturligtvis genom att duka fram mängder av mat.

En av hennes specialiteter var den hemlagade kalvsyltan på Gene tunnbröd, toppad med inlagda rödbetor. Jag och mina söner hade riktiga kalvsylteorgier på kvällarna framför teven, och det fanns alltid tillräckligt, det tog aldrig slut. Och när vi vaknade nästa morgon var aluminiumformen full igen med ny kalvsylta, upptinad och omkokt.

En smörgås med kalvsylta hjälper mot det mesta, ensamhetskänslor, oro och vankelmod.

När jag var barn och mådde dåligt så fanns bara två orsaker enligt Siri. Antingen var jag hungrig eller trött. Några andra former av problem, till exempel känslomässiga, ingick inte i repertoaren. Det var väldigt praktiskt eftersom de flesta problem som dök upp kunde lösas genom att jag fick äta mig riktigt mätt eller gå och lägga mig.

Ibland undrar jag vad jag gjorde av de känslor som jag onekligen ibland måste ha haft. Jag tror att jag redan då tog hand om dem själv, för att inte oroa henne. Det är väl därför som jag fortfarande när jag möter på en svårighet i livet, reagerar genom att bli hungrig eller trött.

När Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, så är maten även där i centrum. Maj trivs bäst i köket och hon har svårt att uttrycka sina känslor på annat sätt än genom att laga och bjuda på god mat.

Till skillnad mot Siri saknar Maj varma känslor för sin man, och deras äktenskap är rätt kärlekslöst. Men på nåt sätt uttrycker Maj ändå en slags omsorg om honom. "Även om det inte är så mycket kel och omfamningar så lägger hon på minnet vad han längtar efter och tycker om. I matväg. --- Välkokt kött med dillsås, kroppkakor, pölsa, stekt strömming förstås, tunnpannkakor efter soppan, gärna ärter och fläsk, pannbiff med lök".

Det är väl inte så konstigt att både Siri och Maj har ständiga problem med sin matsmältning. All denna halsbränna, sura uppstötningar och förstoppningar, som kureras med vichyvatten, Samarin och pulver. Kanske var det den rikliga mjölmaten och den stora mängden socker i bullar och kakor.
Eller så var det bara det kroppsliga uttrycket för frustration och oförlösta känslor.

*******

måndag, mars 13, 2017

En blank diskbänk




Diskbänksrealism heter det väl, ett ord som gärna associeras med en tråkig vardag. Termen kopplas till det vardagsnära och oromantiska arbete som utförs vid en diskbänk, i litteraturen och filmens värld ofta en skildring av en mer realistisk vardag hos gemene man.

För mig är diskbänkar viktiga kulturbärare, centrala för varje familjs kulturella särart.

Man kan urskilja klassmässiga skillnader. Arbetsklassens döttrar och söner vill gärna ha en skinande blank diskbänk där allt är bortplockat. Helst ska diskstället ställas undan i ett skåp så att man kan lägga en virkad duk på den spegelblanka plåten. Kopparlock kan läggas på plattorna när spisen inte används.

En ren diskbänk är ett viktigt tecken på ett hedervärt och sunt liv.

För medelklassen gäller inte samma värderingar. Här kan man ha disk stående kvar i diskstället, och en liten hög kulturella tidningar lämnade kvar på bänken. Kanske också några olje- och vinägerflaskor, alltid stående på bänken vid spisen. Diskbänken är sällan ren och det är inte heller så noga. Lite kvarvarande disk kan gärna ge en känsla av lite hög status, ett tecken på att här levs ett intellektuellt liv där djupa samtal prioriteras framför allt annat.

För min mamma Siri Johansson var alltid diskbänken prioriterad. Först så stod hon där och lagade all mat, sedan stod hon där medan vi andra åt, och sedan tog hon hand om disken efteråt. Och när hon var klar blänkte den rostfria plåten så att man kunde spegla sig i den.

I hennes dagbok "ensamheten värst" är det tydligt hur städning av huset är mycket viktigt. Trots att hon bor ensam så fortsätter hon att städa regelbundet. De tunga mattorna från övervåningen släpas nerför trapporna för att piskas utomhus även om ingen bott däruppe på ett långt tag. Ett färdigstädat hus fyller henne med högsta graden av tillfredsställelse.

I Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, har Maj samma starka förhållande till städning och rena diskbänkar som Siri har. Och det är inte konstigt, båda är hemmafruar, födda 1918 och med ursprung i arbetarklassen. När Maj flyttar in hos sin man, fabrikören Tomas, förvånas hon av att det är så dammigt och smutsigt i hans lägenhet. Hon har svårt att förstå att "finfolket" kan ha så ostädat, det stämmer inte ur hennes perspektiv.

För både Siri och Maj är ett rent hem en stolthet. De städar och fejar, tvättar, manglar och stryker, med en enorm frenesi i sina böcker. Maj kan till och med beklaga när arbetet är klart. "Åh, diskbänken är alldeles blank, diskstället bortplockat. Inget att sätta händerna i ".

Jag tror att all denna iver härstammar från när Lubbe Nordström for runt i Sverige och beskrev fattigdomen kopplat till smuts, loppor och lort. Att utrota fattigdom och den skamliga smutsen blev en viktig del i folkhemsbygget. Upprustning och renoveringen av bostäder med eget badrum, skulle ge svenska folket god hygien och hälsa.

Sedan dess är ett ostädat hem för evigt sammankopplat med fattigdom, i varje fall för de som inte har så gott ställt. De rika behöver ju varken städa själv eller ha det så noga.

måndag, mars 06, 2017

Ta inte folks oro på allvar


Porsö centrum

Sverige är ett av de bästa länderna att leva i. Det finns ju ett stort antal undersökningar som visar att vi är på topp i det mesta; låg korruption, hög innovation, hög jämställdhet, bra affärsklimat, tredje bästa landet i världen för gamla, jämlikhet, bästa ryktet i världen, bra föräldraledighet, fri sjukvård etc. Trots det har ett antal sverigeovänner lyckats sprida en bild av att Sverige är nära en kollaps. Hur de lyckats med det är en gåta. Men om vi bortser från det, så har denna felaktiga bild gjort att svenska folket tydligen har blivit "oroliga". Detta har i sin tur gjort att politiker från de flesta etablerade partier börjat uttala sig att "vi måste ta folks oro på allvar".

Först missleds folk med propaganda att det är kris, sedan blir folk oroliga av den felaktiga informationen och sedan ska vi ta deras oro på allvar? Nej, det ska vi inte. Vi ska säga åt folk att vi inte alls tar deras oro på allvar. För oron är inte byggd på verkligheten, utan på en missuppfattning. Här kan vi kan lära oss av psykiatrin; inbillade föreställningar behandlas bäst med en lagom dos verklighet.

Jag bor på Porsön. I minst 20-25 års tid har jag gått en kvällspromenad runt området, kväll efter kväll, i mörker, kyla och snö. Och jag har upplevt området tryggt och lugnt. Massor med studenter som varje dag fyller området, affären, gång- och cykelbanor.

Men visst händer det saker här precis som på andra områden. Skadegörelse i form av klotter och uppeldade soprum och bilar har varit återkommande problem. Under 2016 började Porsön beskrivas som ett utsatt problemområde, och sedan dess har "oron" dragit igång. Folk har blivit oroliga att promenera på området, och kommunen tog fram en "oroskarta" där folk fick kryssa in sin oro. Den blev full av kryss. Någon var till och med orolig mitt ute på Porsöfjärden, det handlade visst om risk för oberäkneliga strömmar.

Efter det här har negativa nyheter dragits till Porsön som flugor till en sockerbit. Porsöns centrum är i behov av renovering och upprustning, det är ett rätt slitet 70-tals område. Många har då gjort en koppling till att om ett område är slitet så kan det vara en grogrund för sociala problem, det vill säga att grupper med lägre socioekonomisk position hamnar där och sen bildas subkulturer med hög kriminalitet. Och så kan det naturligtvis vara i vissa förorter. Men även om Porsö centrum är i stort behov av renovering så är det absolut ingen samlingsplats för ungdomar, missbrukare eller kriminella. Det är studenter och Porsöbor som går på Ica och handlar, och studenterna bryr sig inte särskilt mycket om färgen har flagnat.

Om det nu är så hemskt som alla säger, att 2016 varit ett år då Porsön haft en väldigt stor ökning av brott, så borde det vara tydligt i statistiken. Så jag gick in och tittade på brottstatistiken de senaste fyra åren. Och visst, det var en marginell ökning mellan 2015 och 2016, främst på grund av skadegörelse, men sedan 2013 har antalet anmälda brott m i n s k at med 12 procent!

Av detta drar jag följande slutsatser.
Folks oro över tillståndet i Sverige är betydligt överdriven, och borde mötas med fakta.
Folks oro över situationen på Porsön är betydligt överdriven, och borde bemötas med statistik.
För den skull säger jag inte att det inte finns problem, bara så ni vet det.

*******



fredag, februari 10, 2017

Livet består av en lång rad vardagshändelser

Jag har flera gånger fått frågan, hur kan Siri Johanssons dagbok ensamheten värst, som är så enkelt och summariskt skriven, med sparsmakade beskrivningar av ett synbart händelsefattigt liv, ge en sådan fyllig beskrivning av henne som en hel människa? Hur är det möjligt att det i en sådan text kan finnas ett sådant innehåll, att det väcker så mycket starka känslor och associationer hos läsarna, om det som vi har gemensamt, livet, åldrandet och den ensamma döden.

Jag brukar svara att Siri beskriver vardagshändelserna, det som vi alla går igenom varje dag; att vakna och tänka på hur vi sovit i natt, titta på termometern och se vilket väder det är idag, så vi vet hur vi ska klä oss, kaffet och läsningen av morgontidningen, besöken av nära och kära, längtan efter att någon ska ringa och fråga hur man har det. Alla dessa vardagshändelser blir på lång sikt det som vårt liv huvudsakligen består av.

Eftersom varje dag är sig lik och att nya dagar kommer till oss varje morgon, invaggar det oss i tron att vårt liv är evigt. Så länge vi är friska tänker vi sällan på att någon gång kommer den sista dagen. Men i Siris dagbok ser man att varje dag i och för sig är lik den föregående men på några års sikt så är det tydligt att dagarna sakta med säkert förskjuts åt ett visst håll. Åldrandet pågår så sakta att vi knappt märker det.



Annika Norlin (Säkert) har nyligen kommit ut med en otroligt fin skiva, Däggdjur, som också handlar mycket om det lilla livet, och jag tycker mig se ett visst släktskap mellan hennes texter och Siris dagbok. I låten "Det ska hända dig med" sjunger Annika om åldrandet, det som vi alla går igenom, men som vi sällan märker i det korta perspektivet. Så här fint beskriver hon det.

Inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe
Kommer det att hända, det ska hända, dig med.
Inte framför dina ögon utan, utan att du knappt ser det,
kommer det att hända, det ska hända, dig med.

Det verkar som intresset för det enkla vardagslivet just nu är väldigt stor inom kulturen. Kanske som en reaktion på en värld som bli allt mer oförståelig. I det amerikanska samhället Paterson verkade vardagspoeten William Carlos Williams, (1883-1963) han arbetade som läkare men var också författare, han skrev kvällstid och på lediga dagar. Hans författarskap består av noveller, dikter, pjäser, romaner, essäer och en självbiografi.



En gång för 25 år sedan besökte regissören Jim Jarmusch samhället Paterson och har nu gjort en film, eller kanske man kan kalla det en hyllning till staden. Filmen handlar om en vanlig arbetare, busschauffören Paterson, som lever ett inrutat och enkelt liv. Han vaknar samma tid varje morgon, kramar sin sovande flickvän och promenerar till bussgaraget.

Men Paterson har en passion, han skriver poesi. Varje morgon sitter han i bussen och skriver i sin anteckningsbok. Det han skriver om är just bara det som "händer" i hans liv, alla dessa rutiner som han upprepar varje dag. Filmen är indelad i och följer dagbokens magiska sjutal: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag.

Paterson är inspirerad av stadens kände poet, Williams, och vi får följa hans konstnärliga process. Han tar in intryck, dialoger, bilder och föremål som han bearbetar och skriver ner i sin bok. Men han saknar en drivkraft att gå vidare utanför sitt eget snäva perspektiv. Flickvännen tror på honom och anser att han kommer att bli en känd poet, men själv visar han inget av vad han skrivit för någon.

Han håller det krampaktigt bevarat i sin hemliga anteckningsbok. Denna rädsla för att visa upp det han gjort, kanske för att undvika risken att få kritik. Bättre då att hålla drömmen levande inombords och aldrig visa det för någon.

Men slumpen griper in. Flickvännens bulldog, som inte gillar sin husse, river en dag sönder hela hans anteckningsbok i småbitar. Hela hans verk är förstört, en enorm katastrof. Men i sin sorg möter han en japan som besöker staden på grund sitt intresse av poeten Williams. Av honom får han en ny skrivbok med bara vita sidor. En ny början för Paterson, hans konstnärliga låsning kan ätnligen lösas upp. Ibland måste man riva allt för att komma vidare.

Så här skriver poeten Williams om en händelse i vardagen som kunde hänt mig eller dig. Men hade vi lagt märke till det dramatiska i situationen?

Ett skrynkligt stycke
brunt papper
ungefär av en

människas storlek
och omfång
rullade långsamt

med vinden runt
och runt på
gatan då en bil

körde över det
och pressade det
platt mot

marken. Olikt
en människa reste
det sig igen och

rullade med vinden
runt runt och blev
som det var förut.

*********

onsdag, februari 01, 2017

Olika bilder av åldrandet

När vi bestämde oss för att ge ut min mamma Siris dagboksanteckningar, det som kom att bli boken "ensamheten värst", frågade vi oss om vem som kommer att orka läsa den. Ungefär 450 sidor åldrande, med mycket oro och ängslan, beskrivet på ett sparsmakat och repetitivt sätt. Vi tänkte att några i släkten skulle intressera sig för den, och kanske några Husum-bor på sin höjd. Men så blev det inte, den blev en osannolik succé och den har uppmärksammats både i tv, radio och media.

Jag tror att boken fyllde något slags tomrum, främst kring frågan om ålderdomen och hur vi ser på den.

Idag är det så att äldreomsorgen i massmedia framställs på ett väldigt negativt sätt. Det är nästan dagligen artiklar om att äldre vanvårdats, fått dålig mat eller på andra sätt inte blivit bra behandlade. Många får därför uppfattningen att äldreomsorgen är en katastrof och känner rädsla  inför att bli gamla och behöva hjälp.

Å andra sidan finns det en uttalad ungdomskultur i samhället som gör att att ingen verkar vilja bli gammal överhuvudtaget. Vi matas med forskningsresultat om att bara vi tränar och går på gym, så kan vi nog slippa åldrandet och fortsätta att leva nästan i all evighet.

Men ingen av de två ytterligheterna är med sanningen överensstämmande. Även om det händer allvarliga fel och finns brister, har vi nog bland den bästa åldringsvården i världen. Den bild vi får i tidningarna är alltför ensidig, eftersom de rapporterar bara när det gått snett. Enligt Global agewatch index är Sverige det tredje bästa landet i världen att åldras i. Det talar sitt tydliga språk.

Men det stämmer inte heller att vi kan undvika åldrandet, hur mycket vi än går på gym. Ålderdomen är verkligen en svår och nedåtgående process där våra förmågor ständigt försämras, vilket gör oss allt mer isolerade, ensamma, och till slut beroende av hjälp från andra. Och den processen är olika för var och en, mer eller mindre svår men ingen undkommer den.

Jag tror att det är därför Siris text, genom att hon befinner sig mitt i sitt eget åldrande, ger läsaren en mer realistisk bild över hur det kan vara att bli gammal. Boken ger inte en förskönande bild av åldrandet, där man förnekar svårigheter och problem, utan hon visar verkligen på sin utsatthet och ensamhet. Men hon visar också en stor tacksamhet inför de som hjälper henne; grannar, vänner, anhöriga och den fantastiska personalen på servicehuset.

Jag tänker att lidande och död förekommer i allas våra liv, det går inte att undvika. Det är som det är. Förr eller senare blir vi alla gamla.

Men vi får göra det bästa av det. Och precis som Siri, vara oändligt tacksam för alla hjälpande händer. Och rikta ett särskilt tack till Gode Jesus eller någon annan som vi tror på.

********

lördag, januari 21, 2017

Fotoutställning Shutter.UpNorth

Idag var det vernissage i Landstingshuset för fotoutställningen Shutter.Up North. Bakom namnet står fotograferna Anders Alm och Gert Frost, ett norrbottniskt fotoprojekt med syftet att visa en annan sida av Norrbotten än den gängse, där vackra norrsken och fantastiska fjällvyer dominerar. Projektet har levt sitt liv tidigare på nätet, där bilderna visats på en hemsida och på Facebook.




Det första som slår mig när jag ser utställningen är den enorma skillnaden att se fotografier IRL, i stort format med passepartouter och glas och ram. Bilderna har på nätet inte fått sin fulla kraft och det är först nu som jag riktigt ser bilderna och tar dem till mig. Jag börjar mer och mer att inse att vi människor lever trots allt i en analog värld och att det finns goda skäl för det ökade intresset för musik på vinyler, papperskalendrar och anteckningsböcker. Det virtuella forumen skapar en allt för hög takt av konsumtion, där vi ständigt går vidare till nästa bild, till nästa låt, nästa tv-serie. Vi behöver ibland stanna upp och se en utställning med ett begränsat antal bilder på ett begränsat utrymme, och hängda på exakta avstånd till varandra med genomtänkta val av kombinationer.

Utställningen heter därför passande för Urval. Ett urval bland hundratals bilder, som fotograferna redan valt åt oss, så vi slipper ta oss igenom de oändliga bildströmmarna på nätet.

Det är två konstnärliga personligheter som ställer ut. Gert fotograferar enbart i färg och Anders enbart i svartvitt. På så sätt är det lätt att skilja bilderna åt, vem som tagit vad. Men det är inte bara det som skiljer, de båda har helt skilda utgångspunkter för sitt fotograferande.



Gert Frost följer i traditionen av landskapsfoto där utgångspunkten oftast följer horisontalperspektivet. I hans bilder är färgerna mycket betydelsebärande, och jag tycker mycket om den dämpade färgskalan som rätt ofta skapar en stark norrbottniskt stämning i bilderna. Många foton har en stark kolorit och bilden av nedbrunna tågmagasinen i Karlsvik skulle lika väl kunna var en oljemålning. Gert undersöker gärna miljöer av förfall, ruiner, och byggnader som stått oanvända i många år där naturen börjat återta förlorade territorium. Jag ser det det som en kommentar till aktuell debatt om förhållandet mellan stad och land, där landsbygden drar det kortaste strået.



Anders Alm använder fotot på ett helt annat sätt. Han utnyttjar spännande vinklar, speglingar, oskärpa och skapar bilder där betraktandet av fotot är huvudsaken, inte själva motivet. Därigenom utmanar han vårt konventionella seende av verkligheten. Hans bilder väcker därför en rad associationer hos mig, som ger materialet ytterligare dimensioner. Till exempel fastnar jag vid ett foto av ett gammalt pars ansikten, där skärpan ligger på hennes ansikte, medan mannens är en aning oskarp. Jag tänker mig att denna subtilitet kanske också säger något om relationen mellan paret. Alm väljer att ständigt experimentera med förgrund, motiv och bakgrund, och jag försätts direkt i en givande dialog med bilderna.



Sammantaget en mycket spännande, kreativ och utvecklande utställning som jag verkligen kan rekommendera. Att i dagens situation då mängder av foton sprids på sociala medier varje dag, är det upplyftande att mötas av fotografi med hög konstnärlig kvalitet som gör att man stannar upp, tar sig tid att betrakta och som förhoppningsvis leder till att man förändras en aning.

********

onsdag, januari 11, 2017

Ja-sjukan

För några dagar sedan skrev jag en status på Facebook, där jag gav ett nyårslöfte att jag skulle säga nej oftare det här året. Och så specificerade jag genom att säga nej till att träna på gym, nej till badhus och nej till till knytkalas. Det här blev mycket uppmärksammat i min vänkrets, och jag blev ifrågasatt från flera håll, varför jag plötsligt blivit så negativ. Många trodde till och med att jag sagt nej till allt i livet.  Och min chef på jobbet kom in och undrade om det var någon mening att i fortsättningen fördela några uppgifter till mig överhuvudtaget, eller om jag bara skulle säga nej.

Av reaktionerna förstod jag att jag gjort något oerhört, att plötsligt säga nej, något som verkar vara helt otänkbart i vår nuvarande kultur. Det är ja som gäller i alla sammanhang; man måste vara positiv, bejaka livet, säga ja till alla möjligheter, säga ja till att prova något nytt, säga ja till nya utmaningar, säga ja till konsumtion, ja till förändring och ja till att arbeta mer.

Samtidigt talar vi om att vi måste ha balans i livet, och klara livspusslet. Men hur ska vi klara det utan tillgång till nej? Utbrändhet är ett väldigt passande ord för sjukdomen som drabbar ja-sägare, eftersom det ofta orsakas av för mycket positivism, ett brinnande intresse och en önskan om att bli upplyst.

Min son Anders brukar säga att först kommer nej, sedan ja. Med det menar han att genom att säga nej till vissa saker bildas ett tomt utrymme i livet, som man kan fylla med det som man verkligen vill göra. Men det handlar inte bara om att säga nej till det som man inte gillar eller inte vill göra. Det svåra är att säga nej till det som man kanske ändå tycker om, vilket är nödvändigt för att få tillräckligt utrymme för det jag verkligen prioriterar, det viktigaste i livet.

Många människor har drömmar i livet som de skulle vilja förverkliga. Men man förstår inte att förverkligandet av en sådan dröm handlar om att börja säga nej. Att säga nej till det som invaderat ens liv utan att man märkt det. Som fyllt varje minut under dygnet så att man inte ens hinner gå och lägga sig i tid för att få 8 timmars sömn, och som gör att man varje morgon vaknar outvilad och håglös. Och därför skjuter på genomförandet ytterligare en dag.

Arbetslivet idag är ja-sägarnas eldorado. Folk jobbar inte bara på dagen utan även på kvällarna, och det mejlas sent och det är inte så viktigt med arbetstiden. Lars Nelander, som varit anställd i Uppsala kommun i 36 år, har nyligen kommit ut med rapporten "När kommunen blev en marknad" där han skildrar  de nyliberala idéerna, som idag ofta går under namnet New Public Management, och dess intåg i offentlig sektor från 80-talet fram till idag.

Lars Nelander beskriver bland annat en ny stadsdirektör som avvecklar den interna, kollegiala debatten medan de anställda drillas i positivt tänkande. Direktören lanserar en ny devis för sitt kontor - "Gör gott och var glad" - och medarbetarna sitter i ändlösa möten och konferenser för att utveckla "en kultur där ledord som utmana, agera, ta plats, sätta dagordningen, stå på tå i frontlinjen och spana och uppmuntra till tidig aktivitet ska prägla vårt handlande".

Lars Nelander visar tydligt i sin rapport vilka konsekvenser det blir för en organisation som mejslar bort ordet nej. Det blir en dumhetens marknad.

Avslutningsvis, ett klipp från Mammas nya kille, om Lars Stenberg och Nej, Nej, Nej-partiet.