18 februari 2018

Lev inte i förnekelse




Jag sitter vid köksbordet, det är söndagsförmiddag och jag läser DN Söndag. I bakgrunden står radion på, det är Högmässan i P1. Jag hör församlingen sjunga Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, på det där släpande och depressiva sättet som är så typiskt för svenska kyrkan.

I tidningen läser jag artiklar om klimatförändringarna i världen, hur de drabbar olika områden. Journalisten Anna-Lena Laurén har besökt Sibirien, som beskrivs som världens frysbox, men snart inte är det längre. I Arktis har uppvärmingen de senaste 50 åren varit dubbelt så snabb som resten av världen. Nenetserna, som är det folk som bor däruppe, ser förändringarna varje dag, vintrarna har blivit varmare. Tidigare hade de alltid långa perioder med mellan -30 och -40 grader den här tiden på året. Nu är det ofta mellan -10 och -20 grader. Och renarna dör av brist på näring, då mossan försvinner då marken täcks av is.

Karin Bojs skriver om köttätandet och flygets påverkan på klimatet. " Ett kilo nötkött i veckan i ett år eller en flygresa fram och tillbaks till Genéve - båda smälter ungefär tre kvadratmeter av isen i Arktis".  Och så hennes slutkommentar: "Du väljer själv vad du bränner av koldioxid på. Men gör det med öppna ögon, lev inte i förnekelse".

Jag sitter i samma situation som de flesta av oss. Det är inte lätt att ändra sina vanor trots att man vet att hur viktigt det är. Lev inte i förnekelse! Jag är medskyldig till att isen smälter, tänker jag, samtidigt som prästen läser syndabekännelsen i radion. Allt kommer att läggas mig till last på domens dag.

Samtidigt individualiseras frågan. Det är ditt fel, du som kliver på flyget för att resa på din efterlängtade semesterresa, inte de makthavare som bygger ut flygplatserna istället för att satsa på tågtrafiken.Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där politiker, makthavare och företag jublar varje gång vi köper en vara eller flyger från våra flygplatser. Finns det något kommunalråd som inte gläder sig när det visar sig att resandet från just deras kommunala flygplats har ökat 10-20 procent även i år? Finns det någon ICA handlare som inte jublar när kön till köttdisken blir lång för att de säljer köttfärs för 49:90?

Det har blivit absurt när skulden läggs på den enskilde medan man på samhällsnivå fortsätter på samma sätt som tidigare.

På kvällen lyssnar jag på debatten i Studio Ett, om Svenskt flygs generaldirektör som påstått att forskarna från Chalmers kommer med "fakenews" och "hittepå". Det är verkligen anmärkningsvärt och påminner väldigt mycket om Trumps sätt att förkasta miljöforskningen.

Och där sitter vårt kommunalråd, tillika lobbyist för flyget och är upprörd över det han påstår bara är politiskt spel. Han vill behålla ett förlegat sätt att beräkna flygets utsläpp, där man inte tar hänsyn till utsläppen på hög höjd, eller tar med hela resan till slutmålet. Det är otroligt genomskinligt.

- Vi måste satsa på tillväxt, säger han. Människorna måste få resa, och turismen ska öka.

Han bränner inte koldioxiden med öppna ögon, han lever i förnekelse, tänker jag. Och plötsligt hör jag en sång i mitt huvud, en psalm från förmiddagens högmässa, men orden är annorlunda.

Härlig var jorden, härlig var Guds himmel.

*******

16 februari 2018

Till skolan

Ett inlägg på Facebook delas flitigt som handlar om föräldrarnas ansvar för att fostra sina barn, så att de är "färdiga" när de kommer till skolan. De ska vara artiga, organiserade, respektera äldre, skilja mellan mitt och ditt etc. Skolan å sin sida ska bara lära ut kunskaper i olika "ämnen" som matte, svenska, historia, geografi.

Så här står det:



Inlägget är en fruktansvärd moralkaka och dessutom farlig eftersom den sprider gamla föreställningar om att sociala problem enbart är föräldrarnas fel.

I skolans uppdrag, och det är väldigt tydligt i skollagen, ingår att skolan har en uppgift att kompensera för de barn som kommer från familjer med sämre förhållanden. Barn som kommer från familjer där det förekommer våld, missbruk, fattigdom, låg utbildningsnivå eller där barnen lider av funktionsnedsättningar ska få extra stöd i skolan. Det handlar naturligtvis inte bara om stöd i de enskilda ämnena utan även när det gäller allt annat som ett barn behöver lära sig för att fungera i sociala sammanhang. Socialt beteende, kunskap om lagar och regler, hjälp att hantera vardagen till exempel. Syftet är att barnet, trots sin familjebakgrund, ska kunna få hjälp att utvecklas till en bra människa med ett gott liv.

"Utbildningen ska kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar" står det på Skolverkets hemsida. Det är ju en självklar princip i vårt samhälle, och det gör mig väldigt konfunderad att så många delar inlägget.

Jag har skrivit ett nytt inlägg, riktat till skolan.

"Till skolan

*Vi påminner alla skolor om att de ska lära barn, som inte redan lärt sig det hemma, att ge positiv feedback till sin omgivning, för då får man positivt bemötande tillbaka.

*Det är i skolan som barn från sämre sociala förhållanden ska få hjälp att lära sig vara laglydiga, sanningsenliga, solidariska och respektera vänner och alla andra människor, både yngre och äldre, om de inte fått lära sig det hemma.

*Det är i skolan som barn ska få lära sig att inte se ner på folk som kanske inte är så rena, pratar med munnen full och slänger skräp på golvet, utan istället försöka acceptera att vi alla är olika.

*Det är i skolan som barn med särskilda behov, får lära sig att organisera tillvaron, ta hand om sina saker och respektera andras saker, om föräldrarnas stöd inte räckt till.

* Här i skolan lär vi också ut svenska, matte, historia, geografi, fysik, vetenskapliga ämnen, engelska och gymnastik. Vi förstärker den fostran som barnen får hemma av sina föräldrar och kompenserar för de barn som inte riktigt fått det stöd och hjälp som de borde fått hemma!"

31 januari 2018

Om problemlösning som problem



Problem som uppstår i enkla system, till exempel med bilen, är det lätt att identifiera en orsak till. Om bromsen inte fungerar är det bara att kolla de olika delarna i bromssystemet och man kan snabbt hitta att till exempel bromsbeläggen är slitna. Och idag behöver man bara sätta in en datakabel i motorn så får man direkt en felkod. Det är därför inte konstigt att det var Toyota som kom på det här med Ständiga förbättringar. Synd bara att det inte hölls sig inom bilindustrin utan nu spridit sig till alla områden i samhället.

Inom arbetslivet, både inom privata och offentliga sektorn, har Ständiga förbättringar verkligen fått fäste. Alla organisationer är idag fixerade vid att hitta problem som måste lösas, identifiera orsaker och sätta in åtgärder, i en ständig rundgång. Att hitta förbättringsområden har blivit betydligt viktigare än själva den ursprungliga kärnverksamheten, det som egentligen är organisationens syfte.

Förändringsarbete och förbättringar slukar i stort sett alla resurser på alla nivåer, och snart räcker resurserna inte till för att driva själva verksamheten, som till exempel kan vara sjukvård. Allt går till förbättringsindustrin. Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm är ett typexempel. Det har inte bara byggts ett nytt sjukhus, utan ett konsultföretag har tagit emot miljoner för att införa helt nya organisationssystem, som naturligtvis ansetts nödvändiga för att lösa de problem som identifierats i den tidigare verksamheten. Och när det genomförts visar det sig vara en katastrof som inte fungerar alls. Och så är det ofta. Ständiga förbättringar blir till ständiga försämringar.

För tyvärr är det skillnad på enkla system, som Toyotas bilar,  och komplexa system, det vill säga allt det som berör människors liv i samhället, till exempel offentliga organisationer. Där är problem inte lika lätta lösa. Det går inte att sätta in en datakabel i en sjukvårdsorganisation och sedan få ut en felkod som sedan kan åtgärdas. Istället är det så att orsaken till problem i mänskliga system är väldigt svåra att identifiera. Det kan vara flera olika problem som samverkar, både på personliga plan och på olika strukturella nivåer. Det vill säga enskilda personer eller grupper av människor som skapar kulturer som "sitter i väggarna". Vilken orsak som identifieras beror mest på vilket perspektiv som utredaren (konsulten) av problemet har och detta perspektiv är bara ett av ett oändligt antal möjliga vinklingar. Att söka orsaker till problem i komplexa system är grannlaga och det är lätt att hamna fel.

Det är därför vanligt i dagens arbetsorganisationer att man försöker lösa problem genom att åtgärda orsaker som man tror är orsaker till problemen, men som inte är det. Därför riskerar lösningarna istället bli orsaken till nya, förvärrade, problem.

Egentligen är det så att de flesta problem bör man inte röra i. Det är gammal kunskap som idag fallit i glömska. Naturligtvis, när det gäller problem som kan ge stora negativa effekter till exempel allvarlig risk för liv och hälsa, där måste vi agera. Men problem av mindre allvarlig art kan vi låta vara.  Sådana problem är egentligen viktiga för arbetsgruppen, att sysselsätta sig med, klaga på, diskutera på fikaraster eller skvallra om bakom stängda dörrar. Det är problemen som är kittet som håller oss samman, och det finns ingen anledning till att försöka förändra det. Låt problemen leva sitt eget liv och drista dig aldrig att försöka lösa dem.

Släng förändringshjulet ut genom fönstret och se tillvaron istället som en åker, en lång platt lerig åker som vi måste gå varje dag, varje månad och år efter år. Kopiera verksamhetsplanen från förra året bara, sätt inte upp några nya mål. Ett sådant förhållningssätt kommer att leda till att verksamheten börjar fungera igen, utan att störas av de ständiga omorganisationerna. De omorganisationer som gjordes för att lösa de problem som vi egentligen inte visste orsaken till.

******

Föreställningen att man i ettåriga cykler kan kontrollera, utvärdera och
återrapportera sig fram till önskade resultat, i en allt mer komplex tillvaro
och i frågor som tar lång tid att förändra, leder fel. Backspeglarna
blir så stora att de skymmer sikten framåt. Styrsystem, administrativa
rutiner, rädslan att göra fel och en offentlig organisering i tusentals mer
eller mindre separerade enheter på olika nivåer hindrar skickliga medarbetare
att tillgodose behov i samhället utifrån politikens syfte.

– Innovationsrådet (SOU 2013:40)


"Kafferep i konstens finrum" - artikel i NSD

Just nu pågår min utställning "Mors virkade dukar" på Bodens konstgille. Journalisten Lena Tegström från NSD var där på vernissagen och skrev sedan en väldigt fin artikel som publicerades måndag den 22 januari 2018. Eftersom texten på nätet är annorlunda än den i tidningen så delar jag  texten också här på bloggen.

Kafferep i konstens finrum

Med utställningen "Mors virkade dukar" flyttar Sven Teglund sin mammas dukar från att vara nedpackade i lådor till konsthallens väggar. Där får inte bara hans mor Siri Johansson återupprättelse, utan även hemmafruarna och handarbetet.

Sven Teglunds utställning hade vernissage i lördags. Med var också hans vänner Eivor Bryngelsson, Cecilia Falk, Ewa Hedkvist Petersen, Margareta Bladfors Eriksson och Margareta Landström Karlsson samt hans fru Karin Melin. De hade kafferep, åt småkakor, skvallrade och virkade dukar. Kalaset som live performance filmades och kommer sedan att visas under utställningen som pågår till och med 11 februari. 
Sven Teglund har målat akvareller länge. Det är ett medium som lockar till att göra vackra vyer, solnedgångar och björkar. Han for iväg med sin ryggsäck och sökte de motiven, men av en slump när han gick sin kvällspromenad på Porsön såg han översnöade husvagnar. Han började istället måla det som finns runt omkring honom. Inte människor, utan spåren i snön av människornas aktiviteter. Vardagen, det som finns nära. 
Hans mamma, Siri Johansson, bodde hela sitt liv i bruksorten Husum. Hon var hemmafru, precis som dr andra kvinnorna i byn. De tillhörde en generation där man inte fick vara sysslolös. När granntanterna fikade tillsammans passade på att handarbeta.
- Virkningen hade också en social funktion och därför försöker jag återskapa det här, säger Sven Teglund. 
När hans mamma dog 2010 efterlämnade hon flera lådor med virkade dukar.
- Dem hade jag egentligen inte sett under hennes levnadstid. Man var så van vid dem. Varje gång jag fyllde år fick jag en duk, liksom barnen.

Så en dag såg han en av hennes dukar, som att det var första gången.
- Det hände något inombords och jag kom på vilket enormt jobb hon gjort, som hon inte fått uppskattning för. 
Han bestämde sig för att måla av den i akvarell. När han hade gjort den första bestämde han sig för att måla 20 sådana målningar för att ställa ut. Också för att lyfta upp den där glömda duken och för att återupprätta det kvinnliga handarbetet.
- Jag vill inte bara lyfta duken och min mamma, utan kulturen som inte har accepterats av hemslöjdsrörelsen fram till hösten 2016. Då hade hemslöjdstidningen ett helt nummer om virkning och gjorde avbön. 
Tavlorna är tredimensionella och målade med respekt.
- För mig är inte akvarellmåleriet målet utan det är ett medel för ett kulturellt projekt, säger Sven Teglund.
Han hittade också en duk av sin mamma som var ofullbordad och som Margareta Bladfors Eriksson virkade klart under vernissagen.
- Det känns stort, säger Sven Teglund.
Texten skriven av Lena Tegström NSD 



Skvallrar. Margareta Landström Karlsson, Eivor Bryngelsson, Cecilia Falk, 
Ewa Hedkvist Petersen, Margareta Bladfors Eriksson (skymd) och Karin Melin virkade, åt småkakor 
och skvallrade.


Öppna ögon. Sven Teglund berättar att det var den här runda duken som öppnade hans ögon för vilket enormt arbete som hans mamma Siri Johansson lagt ned på sina dukar


"Jättefina". Ruth Selberg och Yvonne Persson tittar på akvarellerna. "Jag trodde först att det var virkat. Nu ser man att det är målat. Mamma virkade mycket, så mycket känner jag igen", säger Ruth och Yvonne tillägger: "En del är så kreativa och kommer på så mycket. De är jättefina"



"Jätteroligt". Margareta Bladfors Eriksson är jätteglad över uppdraget att på virka klart Siri Johanssons ofullbordade duk. "Allra roligast är det fantastiska sätt på vilket Sven lyfter fram sin mamma och det kvinnliga hantverket." SvenTeglunds fru Karin Melin syns i bakgrunden



Bild: Lars Teglund. Publikrekord i Konsthallen, 177 besökare på vernissagen.

24 januari 2018

Kallortstillägget



Det senaste veckorna har det varit rejält kallt i Norrbotten. Här ner vid kusten har det varit minus 25-29 grader och i Gällivare ner till 35 grader minus. Det är ju helt normalt, det ska vara kallt i januari-februari, helst en hel månad.

Men det är rätt krävande för befolkningen, och det genererar extra utgifter i form av uppvärmningskostnader, motorvärmare till bilarna och Dobsom-byxor till alla. Kylan är dyr för oss norrlänningar, för att inte tala om snöröjningen som i år slår alla rekord.

I statsförvaltningens avlöningssystem från 1924 förklaras följande:

Tjänstgöring exempelvis i övre Norrlands kalla och människotomma trakter eller å ödsligt belägna lots- och fyrplaster anses innebära alldeles speciella svårigheter och obehag. För att kompensera tjänstemännen härför har i nyare löneregleringar införts ett särskilt lönetillskott, benämnt kallortstillägg för befattningshavare, bosatt i sådana orter, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden anses medföra avsevärda olägenheter.


Så när jag började arbeta i Gällivare 1979 fick jag ett kallortstillägg, ett extra påslag på lönen med en viss procent för att jag bosatte mig i dessa kalla och människotomma trakter. Tillägget gällde hela Norrbotten, men var mindre för kustborna med sitt mildare klimat. Syftet var att statliga och kommunala tjänstemän skulle kompenseras för kylans fördyrande inverkan, enligt förordningen från 1924.

Och det kan verkligen vara jävligt kallt i Gällivare. Vi skulle köpa ett radhus mitt i vintern 1986, och när vi var på visning av huset hade ägarna fruktansvärt varmt i huset. Det var direktverkande elvärme med sådan där klassiska grå elelement i plåt, som alla stod på max. Jag tänkte att deras elmätare måste ha snurrat som en tombola. När vi köpt huset fick vi förklaringen. Om man hade normal temperatur i huset så blev det is på insidan av alla fönster, och till slut byggdes ett ispansar upp till halva fönstret, ett par centimeter tjockt.

Vi sålde huset ett par år senare. Naturligtvis valde vi att sälja det på sommaren.

Det var 1994 som kallortstillägget för oss norrlänningar togs bort. Det var säkert Göran Persson som tog bort det som ett led i "saneringen av statsfinanserna". Det var väldigt dumt och orättvist.

Jag kräver därför att det återställs, i varje fall tills klimatförändringarna fått fullt genomslag och vintrarna töat bort fullständigt. Staten måste åter igen ta sitt ansvar för kylans konsekvenser för oss norrlänningar, som är bosatta i orter, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden anses medföra avsevärda olägenheter.

*****

14 januari 2018

Kafferep på vernissage i Boden

På lördag den 20 januari kl. 12.00 är det vernissage på Bodens Konstgille för min utställning Mors virkade dukar. Den består av akvareller som jag målat av min mor Siri Johanssons virkade dukar. Bilderna är tidigare publicerade i boken "ensamheten värst" som kom 2016, och som bestod av Siris dagböcker som hon skrev under sina sista 20 år i livet.

Kafferep med virkning under vernissagen!




Under vernissagen samlas sex kvinnor vid ett bord för att dricka kaffe, äta småkakor och virka dukar och pannlappar. Deltagare är Margareta Karlsson, Margareta Bladfors Eriksson, Karin Melin, Ewa Hedkvist Petersen, Cissi Falk och Eivor Bryngelsson.

Drömmarna, bondkakorna, syltkakorna, sockerkakan och finska pinnarna är bakade av Lena Sköld, Mikael Lejon, Anders Viklund och Karin Melin. Kafferepet kommer att filmas av Lars Teglund.


Siri Johansson sista ofullbordade duk

Siri Johansson efterlämnade en ofullbordad virkad duk. Margareta Bladfors Eriksson kommer under kafferepet att fortsätta virka på Siris duk, så att den slutligen kan färdigställas.

Varmt välkomna!

Vernissage Sven Teglund

Adress: Enter Galleri, Drottninggatan 4, 961 35 Boden

5 januari 2018

Den anti-materiella julklappen



Jag fick en julklapp av min son Anders. Det var en kartong, ett flyttlåda, med en liten lapp i botten. I övrigt var den tom. Jag erkänner att jag blev en smula överraskad, och kom genast att tänka på en skämtteckning jag sett, där Dalai Lama öppnar en julklapp som inte innehåller någonting alls, och han ropar jublande - Ingenting! För en buddhist är ju ingenting det största man kan få. Men vad var detta, hann jag tänka, innan jag läste lappen.

"Enligt den japanska metoden för anti-materiellt leverne - Konmari - ska vi fylla denna kartong med saker du ej längre behöver. Sedan slänger vi kartongen. Ett tomt rum är bokat för dig på Stadsbiblioteket. Åk dit och ta vara på den stunden på valfritt vis. Kanske tänka, läsa, skriva eller lyssna".

Det var alltså ingen "tom" present, istället bestod den av så väldigt mycket. Den bestod av sådant som jag själv varit inne på de senaste åren, ett sökande efter ett mera enkelt och minimalistiskt liv utan den stress som konsumtionssamhället utsätter oss för. Den bestod också av en gemensam tid, mellan honom och mig, mellan far och son, där vi tillsammans skulle gå igenom mina samlingar av saker och ting, som blivit rätt omfattande under årens lopp och som numera fyller byråer, skåp och förråd i huset på Porsön. Den bestod slutligen av egen tid för reflektion, över mitt liv och dess förlopp som på något sätt speglas i de ting som jag har samlat, som förlorat sin betydelse och nu behöver slängas för att ge utrymme för något nytt.

Man kan säga att de handlar om Feng Shui, en lära som handlar om att få energier att strömma genom sitt liv, utan att stagnera och fastna i gamla saker eller tankar. På 90-talet var jag väldigt fascinerad av dessa teorier. Jag läste allt jag kom över om Feng Shui, Qi Gong och böcker av newage-profeter som till exempel Depaak Chopra.

Så det första jag slängde i lådan var alla dessa böcker om Feng Shui, Qi Gong och Depaak Chopra. Jag slängde alla böcker om psykologiska teorier som jag samlat genom åren utifrån mitt arbete som socionom och jag slängde all gammal kurslitteratur. Det kändes som en stor lättnad. Jag slängde inte bara böcker utan jag slängde ett stort antal gamla föreställningar som jag haft i mitt liv, som jag inte längre har och som jag för länge sedan lämnat.



Tillsammans gick vi vidare till min garderob. Att göra sig av med gamla utslitna kläder är inte så svårt, men att slänga kläder bara för att man inte gillar dem är en helt annan sak. Min garderob har alltid varit som ett bombnedslag, utan ordning och struktur, fylld med kläder som jag aldrig använder och några enstaka plagg som jag rullar runt på, och som jag därför ofta tvättar sönder. För ett antal år sedan gick jag ned i vikt och gick från storlek XL till storlek L men många plagg i fel storlek fanns forfarande kvar på hyllorna. Och de var det första som hamnade i kartongen. Sedan slängde vi ett stort antal v-ringade bomullströjor köpta på Dressman i vedervärdig kvalitet. Och en stickad tröja från 80-talet som jag aldrig har använt men som av nostalgiska skäl legat kvar i nedersta lådan.

När vi var klara var halva min garderob tom och flera hyllor gapade tomma. Jag förstod att jag på något sätt måste börja om. Något måste jag ha på mig på jobbet även i framtiden. Men vad?

Därefter gick vi lös på pärmarna fyllda med värdepapper, gamla deklarationer och samlade fakturor som fanns sparade ända sedan Anders föddes 1983. Alla dessa pärmar som är till för att hålla ordning men som jag tappat greppet över för många år sedan, på grund av att jag inte haft tid att rensa bort det gamla. Vi slängde mängder av papper och kartongen räckte inte till utan både sopsäckar och papperskassar fylldes. När vi var klara efter en halv dags arbete låg en stor hög på golvet i hallen på övervåningen, en historisk hög med en stor del av mitt förflutna de senaste 20-30 åren.

I en av pärmarna låg tre faderskapserkännanden. Från 1983, då jag erkände Anders, från 1986 då jag erkände Jonas, och från 1990 då jag erkände Lars. Sedan dess har det gått många år. Då var jag och Karin i uppbyggnadsskedet av vårt gemensamma liv. Vi skulle se till att barnen växte upp, skaffa hus, bygga stuga, komma igång med yrkeslivet. Och nu, många flikar i pärmen senare, är vi snart inne i en avslutningsfas. Om två år går jag i pension.

Det är lätt att se livet på ett sådant sätt. Man växer upp, lever ett vuxenliv, blir gammal och sedan dör man. Och så är det naturligtvis men det beror också på vilken skala man använder när man betraktar det hela. Varje dag är också ett slags liv med början och slut. Synd om den dagen ska tyngas ner av saker och föremål som man inte längre behöver.

Anders har med sin present befriat mig från en hel del onödig barlast. Saker som kanske skulle skymma mina möjligheter att leva fullt ut ännu en dag. Tack för en tom låda, den behövde jag verkligen.

*****
Ps. Kläder och böcker som i texten "slängs" skänkes naturligtvis till Myrorna eller Återvinningen.