15 april 2018

Vi behöver tänka nytt



Det är märkligt det här med urbaniseringen och inflyttningen till städerna. Alla kommuner i Sverige kämpar mot andra kommuner för att dra till sig ökad befolkning, att bli vinnare, som det heter. Befolkningstillväxten ses som en lösning som ska generera ekonomisk tillväxt så att kommunen ska få tillräckligt med "pengar i kistan". Som bilden visar är det den lilla, lilla stumpen som alla mindre kommuner ska tävla om fram till 2040, resten går till Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Som vanligt i Luleå är politik och näringsliv helt överens, det är viktigt att locka hit folk. I NorrbottensKuriren den 12 april skriver ledningen för det privata fastighetsbolaget Diös i Luleå att "många vill bo i Luleå och många väljer att flytta hit". Men "för att kraften i urbaniseringstrenden ska hålla i sig måste staden fortsätta att utvecklas". Sedan är texten full av sportmetaforer, som vanlig när företagsledare ska beskriva något. Det heter att vi måste "höja ribban", "vi blir omsprungna", "det finns massor att vinna", "tänka stort", "i täten",  "det krävs fler spelare för att lyckas", "styrkan att konkurrera" och "nu sätter vi fart". Man lägger också till att vi måste "tänka nytt" trots att det inte finns en enda nyhet i hela artikeln.

Att en vd och en företagschef i ett privat företag skriver en helt innehållslös debattartikel förvånar mig inte efter att ha sett Jan Schermans tv-serie Länge leve demokratin. Där framgår med pinsam tydlighet att de högsta företagsledarna är varken de kunnigaste eller klokaste, utan snarare de girigaste. Under 2016 drog tjugofem av de bäst betalda finanstopparna i Sverige in sammanlagt 3,3 miljarder kronor. Ändå sitter flera av dem i tv och säger att politiken är ett hinder och antalet riksdagsmän borde halverats. Naturligtvis är syftet att de själva ska kunna tjäna ännu mer.

Det som dock inte nämns, varken i Luleå kommuns strävan efter att öka befolkningen eller i Diös artikel, är att i den mån befolkningstillväxt sker, uppstår den på andra kommuners bekostnad.

Andreas Bergh, välfärdsforskare i Lund, skriver i Dagens Samhälle att "om någon kommun skulle vara ensam om att ägna sig åt lobbying, sponsring och projekt som framgångsrikt sätter kommunen på kartan i syfte att locka till sig nya invånare, kan effekten tänkas bli stor. En sådan situation är emellertid synnerligen osannolik, eftersom det är troligt att andra kommuner agerar likadant. I det läget kan ansträngningarna att växa bli till en nackdel för kommuninvånarna. När många kommuner tävlar om givna resurser vet vi med säkerhet att mycket resurser går åt till att försöka påverka resursernas fördelning, utan att några nya resurser skapas."

Andreas Bergh pekar ut en annan riktning än denna pågående tävlingen mellan kommunerna. Han menar att "satsningar på en effektiv och opartisk förvaltning, på de kommunala kärnområdena och på bättre villkor för det lokala näringslivet mycket väl kan innebära att fler vill bo i kommunen. Men, även om detta inte skulle ge resultat, så kan dessa satsningar motiveras genom att de främjar de befintliga kommuninvånarna. Vinster i en kommun behöver inte motsvaras av förluster i en annan, tvärtom; när flera kommuner vidtar denna typ av åtgärder skapas vinster som kommer alla kommuninvånare till del – oavsett var de väljer att bo".

Bergh avslutar med en viktig slutsats; varje kommun bör fokusera på kvalitet i sina kärnuppgifter och på att de som valt att bo i kommunen ska vara nöjda och ha det bra.

I Luleå är det ett stort fokus på alla de personer som ännu inte flyttat hit, de potentiella inflyttarna, vilka ses som lösningen på de flesta av våra problem. Kommunen lägger mycket resurser i den pågående kommuntävlingen, till och med betalar man en lokal i Austin. Men om nu Luleå växer, vilka flyttar då hit?

I februari publicerade NSD en undersökning om inflyttningen till Luleå. Där framkommer att de senaste 10 åren har antalet Luleåbor ökat med 4324 personer men hela 82 procent av dessa var över 65 år! Av hela ökningen var endast 9 procent i arbetsför ålder, alltså 393 personer. Om man kopplar detta till att större delen av inflyttningen till Luleå kommer från Norrbottens inland så är det kanske så att Luleå är en stad som dränerar inlandet på pensionärer.

Det verkar alltså som att konkurrensen mellan kommunerna i försöken att dra till sig ökad befolkning är ett nollsummespel. Därför borde man tänka om i Luleå. Att helt enkelt omfördela de resurser som idag används för att öka befolkningen och istället lägga dem på de som redan bor i kommunen, enligt Andreas Berghs förslag. Genom att satsa mer på de kommunala kärnverksamheterna och kanske stimulera byggandet av billiga lägenheter för ungdomar istället för lyxprojekt ute i vattnet. Vi behöver tänka nytt, för att travestera Diös artikel.

Och kanske inleda ett samarbete med inlandskommunerna för att stödja deras utveckling så att deras pensionärer slutar flytta hit till kusten. Annars kommer Luleå snart inte ha råd med äldreomsorgen.

*******



18 mars 2018

Konst och katt



Eftersom jag är konstnär har jag en katt. Det känns som naturligt. Jag vet inte, men författare har ofta hundar, konstnärer har katt. Jag tror det beror på att författare i sina romaner styr och ställer i en fiktiv värld, de är envåldshärskare i ett eget påhittat universum, och där passar hundens kynne bättre in. Hundar älskar att bli styrda och behärskade av människor.

Katten, däremot, vill inte underkasta sig. Den är självständig och omöjlig att ge kommandon. Den ser till att få det som den själv vill.

Jag tänker att katten därvidlag påminner om akvarellmåleriet. Även om det naturligtvis är så att ju mer man målar, desto bättre kontroll får man över vattnet, färgerna och papperet, men det är en bräcklig säkerhet. Vattnets utbredning på papperet har en egen agenda, som faktiskt gör att målaren ofta blir mer styrd än att han/hon själv styr över resultatet. Varje gång jag börjar med en målning känner jag mig i princip helt okunnig, som om det vore första gången. Att det är bara ett försök som jag inte vet utgången av, en diffus känsla av att det kan bli något, men att det också kan misslyckas. Att aldrig kunna vara riktigt säker.

Mitt förhållande till katten är lite på samma sätt. Det går aldrig att veta om han kommer att gå ut när jag öppnar ytterdörren. Ibland springer han ut, ofta står han bara kvar. Han jamar och vill ha mat, jag lägger upp mat i skålen, men plötsligt duger den inte. Han vägrar äta i två dagar tills jag köper en annan variant. Jag vet nästan aldrig vad han vill, även om jag ofta gissar rätt. Denna känsla att aldrig vara säker. Jag gillar den.

Kommunikationen med min katt bygger alltid på en hög portion av inkännande, ett ständigt undersökande av relationen mellan honom och mig, fylld av osäkerhet och oklarhet. Mötet med ett djur sker på språkets tröskel, som Martin Buber uttrycker det så fint. Endast ibland når vi fram till varandra, till något som liknar en gemensam förståelse. Ungefär som relationen till akvarellpapperet, ett ständigt försökande som plötsligt kan ge ett lyckat resultat.

Kreativitet måste alltid vara byggd på osäkerhet. Konstnär är man bara när en målning blivit klar och är bra, nästa minut står man där på noll igen. För att klara den påfrestningen så är jag vid sidan om allt skapande, en person som lever ett mycket inrutat liv. Jag vill att dagarna ska vara exakt lika utan större variation. Kliva upp samma tid, arbeta, äta, måla eller skriva en timme, promenera 40 minuter, sedan gå i säng exakt samma tid varje dag. Så har jag byggt mitt liv i många år.

Och det märkliga är att mitt inrutade liv är det enda sätt som hittills på något avgörande sätt påverkat min katt. Utifrån mina upprepningar har han koordinerat sitt liv till mitt, i varje fall nu på vintern när han mest är inne.

När jag ska gå och lägga mig, göra kvällstoalett och klä av mig, ligger han utanför sovrummet och väntar. När jag är klar och lägger mig i sängen är klockan 22.30, då kommer han springande och lägger sig med huvudet på min kudde. Vi somnar så tillsammans. Under natten lämnar han sängen och går och lägger sig på fönsterbrädan i ett fönster, där han sover resten av natten.

När min telefon väcker mig 06.40 kliver jag upp, antingen direkt eller snoozar en kvart. Men det är först när jag sätter mina fötter i golvet som jag hör ta-tam, precis då, hoppar han ner från fönsterbrädet. Sen går vi tillsammans till badrummet. Jag sätter mig på toaletten samtidigt som han går in i kattlådan och sen gör vi våra behov. Sedan sitter han på mattan och tvättar sig samtidigt som jag tvättar mig, men det är bara jag som borstar tänderna. Sedan går vi tillsammans ner för trappen till köket och äter frukost. Jag vid bordet, han på golvet.

Det känns som min katt hela tiden lär mig saker. Att osäkerhet och känslan av att inte veta, är nödvändig för att kunna upptäcka omgivningen. På något sätt hjälper han mig att förstå måleriets magi, att det går att överbrygga barriären mellan jag och du, även om man saknar ett gemensamt språk.

****

3 mars 2018

Att förena kropp och själ


Foto: Lars Teglund

Att vara nyttig

Siri och de andra hemmafruarna hade alltid kravet på sig att vara nyttiga. Att sitta tillsammans och bara ha trevligt, dricka kaffe och njuta av småkakor var inte tillräckligt. Händerna skulle inte vara sysslolösa och därför var alla former av handarbete en nödvändighet. Då kunde alla sitta med sin virkning och producera dukarna eller pannlapparna samtidigt som man fikade och samtalade. Ett perfekt sätt att förena nytta med nöje.

Men det var en sak som de inte behövde bekymra sig om, något som i princip alla är upptagna av idag, nämligen att träna kroppen. Dels så var kvinnliga kroppsidealet på femtiotalet kurvigt, det skulle synas att man var husmor. Dessutom hade hemmafruarna ett rörligt arbete, de fick verkligen göra rätt för sig. Inte bara med att städa, handla och laga mat utan även genom att aldrig sitta ner utan alltid passa upp andra.  Att springa upp och ner i trapporna i tvåvåningshus med källare, stärkte deras kondition och resultatet syns fortfarande i kvinnornas betydligt längre livslängd.

Både nyttig och vältränad

Att ha en vältränad kropp är ett ytterligare krav som lagts på kvinnorna idag, förutom att de ska sköta ett yrkesarbete och samtidigt ha huvudansvaret för barnen  och hushållsarbetet. Att träna kroppen, både det inre och det yttre, är en nödvändighet. Yogan mjukar upp, mindfullness lugnar ner,  detox rensar de inre organen, gymmet stärker musklerna och löpning förbättra konditionen. Naturligtvis tränar även männen men inte i så hög grad som kvinnorna, och männen leder därför också överviktsligan (57% av männen är överviktiga/feta, 44% av kvinnorna)

För kulturella personer har det aldrig tidigare varit viktigt att träna kroppen, utan det har mest handlat om att förkovra sitt intellekt genom böcker, artiklar, musik och studier. Jag kan inte se Torgny Lindgren framför mig med träningskor på sig, på väg till träningslokalen. Nej, jag tänker att han satt i en soffa större delen av sitt liv, skrev med en blyertspenna sina fantastiska böcker samtidigt som han rökte sin pipa. Men numera joggar även författare, och det hävdas nästan att för att en bok ska bli bra så måste även kroppen vara i god kondition.

Jag tänker att det faktiskt är den kulturella medelklassen som idag tränar kroppen mest av alla, och särskilt då kvinnorna. Men att lägga ner så mycket tid på kroppen kan inte kännas bra för en intellektuell människa, behovet av att med lustkänslor kasta sig över en bok, ett radioprogram på P1 eller en lång DN-artikel finns alltid där. Den ständiga konflikten mellan lust och plikt har uppstått i nya former, och jag tror att den ökade populariteten av podcasts är en konsekvens av det.


Broderi: Karin Melin

Podcasten förenar kropp och själ

I en podcast kan kulturprogrammen i radion laddas ner och lyssnas på i joggingspåret, i träningslokalen eller på långpromenaden. Det finns poddar snart sett inom alla olika samhällsområden; humoristiska, historiska, politiska etc. Det finns till och med en podd om Hemmafrun. Ett tecken i tiden: samtidigt som DNs Söndagsintervjun publicerades i papperstidningen i helgen kunde man också ladda ner hela intervjun som podd.

Explosionen av streamade podcasts som skett de senaste åren har samband med kravet att träna kroppen. Allt strömmas in i den tränande människans öra, rakt in i dennes intellekt. Det blir plötsligt möjligt att hinna med allt, med hjälp av mobilen och hörlurarna. Man kan klara både träningen av kroppen, som man enligt gällande tidsanda är tvungen till (påbudet) och samtidigt tillgodogöra sig kulturutbudet, det som gör oss till tänkande människor. För hemmafruarna på 50-talet var lösningen på konflikten mellan nytta och nöje den ständiga virkningen, idag fyller podcasten samma behov.

18 februari 2018

Lev inte i förnekelse




Jag sitter vid köksbordet, det är söndagsförmiddag och jag läser DN Söndag. I bakgrunden står radion på, det är Högmässan i P1. Jag hör församlingen sjunga Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, på det där släpande och depressiva sättet som är så typiskt för svenska kyrkan.

I tidningen läser jag artiklar om klimatförändringarna i världen, hur de drabbar olika områden. Journalisten Anna-Lena Laurén har besökt Sibirien, som beskrivs som världens frysbox, men snart inte är det längre. I Arktis har uppvärmingen de senaste 50 åren varit dubbelt så snabb som resten av världen. Nenetserna, som är det folk som bor däruppe, ser förändringarna varje dag, vintrarna har blivit varmare. Tidigare hade de alltid långa perioder med mellan -30 och -40 grader den här tiden på året. Nu är det ofta mellan -10 och -20 grader. Och renarna dör av brist på näring, då mossan försvinner då marken täcks av is.

Karin Bojs skriver om köttätandet och flygets påverkan på klimatet. " Ett kilo nötkött i veckan i ett år eller en flygresa fram och tillbaks till Genéve - båda smälter ungefär tre kvadratmeter av isen i Arktis".  Och så hennes slutkommentar: "Du väljer själv vad du bränner av koldioxid på. Men gör det med öppna ögon, lev inte i förnekelse".

Jag sitter i samma situation som de flesta av oss. Det är inte lätt att ändra sina vanor trots att man vet att hur viktigt det är. Lev inte i förnekelse! Jag är medskyldig till att isen smälter, tänker jag, samtidigt som prästen läser syndabekännelsen i radion. Allt kommer att läggas mig till last på domens dag.

Samtidigt individualiseras frågan. Det är ditt fel, du som kliver på flyget för att resa på din efterlängtade semesterresa, inte de makthavare som bygger ut flygplatserna istället för att satsa på tågtrafiken.Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där politiker, makthavare och företag jublar varje gång vi köper en vara eller flyger från våra flygplatser. Finns det något kommunalråd som inte gläder sig när det visar sig att resandet från just deras kommunala flygplats har ökat 10-20 procent även i år? Finns det någon ICA handlare som inte jublar när kön till köttdisken blir lång för att de säljer köttfärs för 49:90?

Det har blivit absurt när skulden läggs på den enskilde medan man på samhällsnivå fortsätter på samma sätt som tidigare.

På kvällen lyssnar jag på debatten i Studio Ett, om Svenskt flygs generaldirektör som påstått att forskarna från Chalmers kommer med "fakenews" och "hittepå". Det är verkligen anmärkningsvärt och påminner väldigt mycket om Trumps sätt att förkasta miljöforskningen.

Och där sitter vårt kommunalråd, tillika lobbyist för flyget och är upprörd över det han påstår bara är politiskt spel. Han vill behålla ett förlegat sätt att beräkna flygets utsläpp, där man inte tar hänsyn till utsläppen på hög höjd, eller tar med hela resan till slutmålet. Det är otroligt genomskinligt.

- Vi måste satsa på tillväxt, säger han. Människorna måste få resa, och turismen ska öka.

Han bränner inte koldioxiden med öppna ögon, han lever i förnekelse, tänker jag. Och plötsligt hör jag en sång i mitt huvud, en psalm från förmiddagens högmässa, men orden är annorlunda.

Härlig var jorden, härlig var Guds himmel.

*******

16 februari 2018

Till skolan

Ett inlägg på Facebook delas flitigt som handlar om föräldrarnas ansvar för att fostra sina barn, så att de är "färdiga" när de kommer till skolan. De ska vara artiga, organiserade, respektera äldre, skilja mellan mitt och ditt etc. Skolan å sin sida ska bara lära ut kunskaper i olika "ämnen" som matte, svenska, historia, geografi.

Så här står det:



Inlägget är en fruktansvärd moralkaka och dessutom farlig eftersom den sprider gamla föreställningar om att sociala problem enbart är föräldrarnas fel.

I skolans uppdrag, och det är väldigt tydligt i skollagen, ingår att skolan har en uppgift att kompensera för de barn som kommer från familjer med sämre förhållanden. Barn som kommer från familjer där det förekommer våld, missbruk, fattigdom, låg utbildningsnivå eller där barnen lider av funktionsnedsättningar ska få extra stöd i skolan. Det handlar naturligtvis inte bara om stöd i de enskilda ämnena utan även när det gäller allt annat som ett barn behöver lära sig för att fungera i sociala sammanhang. Socialt beteende, kunskap om lagar och regler, hjälp att hantera vardagen till exempel. Syftet är att barnet, trots sin familjebakgrund, ska kunna få hjälp att utvecklas till en bra människa med ett gott liv.

"Utbildningen ska kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar" står det på Skolverkets hemsida. Det är ju en självklar princip i vårt samhälle, och det gör mig väldigt konfunderad att så många delar inlägget.

Jag har skrivit ett nytt inlägg, riktat till skolan.

"Till skolan

*Vi påminner alla skolor om att de ska lära barn, som inte redan lärt sig det hemma, att ge positiv feedback till sin omgivning, för då får man positivt bemötande tillbaka.

*Det är i skolan som barn från sämre sociala förhållanden ska få hjälp att lära sig vara laglydiga, sanningsenliga, solidariska och respektera vänner och alla andra människor, både yngre och äldre, om de inte fått lära sig det hemma.

*Det är i skolan som barn ska få lära sig att inte se ner på folk som kanske inte är så rena, pratar med munnen full och slänger skräp på golvet, utan istället försöka acceptera att vi alla är olika.

*Det är i skolan som barn med särskilda behov, får lära sig att organisera tillvaron, ta hand om sina saker och respektera andras saker, om föräldrarnas stöd inte räckt till.

* Här i skolan lär vi också ut svenska, matte, historia, geografi, fysik, vetenskapliga ämnen, engelska och gymnastik. Vi förstärker den fostran som barnen får hemma av sina föräldrar och kompenserar för de barn som inte riktigt fått det stöd och hjälp som de borde fått hemma!"

31 januari 2018

Om problemlösning som problem



Problem som uppstår i enkla system, till exempel med bilen, är det lätt att identifiera en orsak till. Om bromsen inte fungerar är det bara att kolla de olika delarna i bromssystemet och man kan snabbt hitta att till exempel bromsbeläggen är slitna. Och idag behöver man bara sätta in en datakabel i motorn så får man direkt en felkod. Det är därför inte konstigt att det var Toyota som kom på det här med Ständiga förbättringar. Synd bara att det inte hölls sig inom bilindustrin utan nu spridit sig till alla områden i samhället.

Inom arbetslivet, både inom privata och offentliga sektorn, har Ständiga förbättringar verkligen fått fäste. Alla organisationer är idag fixerade vid att hitta problem som måste lösas, identifiera orsaker och sätta in åtgärder, i en ständig rundgång. Att hitta förbättringsområden har blivit betydligt viktigare än själva den ursprungliga kärnverksamheten, det som egentligen är organisationens syfte.

Förändringsarbete och förbättringar slukar i stort sett alla resurser på alla nivåer, och snart räcker resurserna inte till för att driva själva verksamheten, som till exempel kan vara sjukvård. Allt går till förbättringsindustrin. Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm är ett typexempel. Det har inte bara byggts ett nytt sjukhus, utan ett konsultföretag har tagit emot miljoner för att införa helt nya organisationssystem, som naturligtvis ansetts nödvändiga för att lösa de problem som identifierats i den tidigare verksamheten. Och när det genomförts visar det sig vara en katastrof som inte fungerar alls. Och så är det ofta. Ständiga förbättringar blir till ständiga försämringar.

För tyvärr är det skillnad på enkla system, som Toyotas bilar,  och komplexa system, det vill säga allt det som berör människors liv i samhället, till exempel offentliga organisationer. Där är problem inte lika lätta lösa. Det går inte att sätta in en datakabel i en sjukvårdsorganisation och sedan få ut en felkod som sedan kan åtgärdas. Istället är det så att orsaken till problem i mänskliga system är väldigt svåra att identifiera. Det kan vara flera olika problem som samverkar, både på personliga plan och på olika strukturella nivåer. Det vill säga enskilda personer eller grupper av människor som skapar kulturer som "sitter i väggarna". Vilken orsak som identifieras beror mest på vilket perspektiv som utredaren (konsulten) av problemet har och detta perspektiv är bara ett av ett oändligt antal möjliga vinklingar. Att söka orsaker till problem i komplexa system är grannlaga och det är lätt att hamna fel.

Det är därför vanligt i dagens arbetsorganisationer att man försöker lösa problem genom att åtgärda orsaker som man tror är orsaker till problemen, men som inte är det. Därför riskerar lösningarna istället bli orsaken till nya, förvärrade, problem.

Egentligen är det så att de flesta problem bör man inte röra i. Det är gammal kunskap som idag fallit i glömska. Naturligtvis, när det gäller problem som kan ge stora negativa effekter till exempel allvarlig risk för liv och hälsa, där måste vi agera. Men problem av mindre allvarlig art kan vi låta vara.  Sådana problem är egentligen viktiga för arbetsgruppen, att sysselsätta sig med, klaga på, diskutera på fikaraster eller skvallra om bakom stängda dörrar. Det är problemen som är kittet som håller oss samman, och det finns ingen anledning till att försöka förändra det. Låt problemen leva sitt eget liv och drista dig aldrig att försöka lösa dem.

Släng förändringshjulet ut genom fönstret och se tillvaron istället som en åker, en lång platt lerig åker som vi måste gå varje dag, varje månad och år efter år. Kopiera verksamhetsplanen från förra året bara, sätt inte upp några nya mål. Ett sådant förhållningssätt kommer att leda till att verksamheten börjar fungera igen, utan att störas av de ständiga omorganisationerna. De omorganisationer som gjordes för att lösa de problem som vi egentligen inte visste orsaken till.

******

Föreställningen att man i ettåriga cykler kan kontrollera, utvärdera och
återrapportera sig fram till önskade resultat, i en allt mer komplex tillvaro
och i frågor som tar lång tid att förändra, leder fel. Backspeglarna
blir så stora att de skymmer sikten framåt. Styrsystem, administrativa
rutiner, rädslan att göra fel och en offentlig organisering i tusentals mer
eller mindre separerade enheter på olika nivåer hindrar skickliga medarbetare
att tillgodose behov i samhället utifrån politikens syfte.

– Innovationsrådet (SOU 2013:40)


"Kafferep i konstens finrum" - artikel i NSD

Just nu pågår min utställning "Mors virkade dukar" på Bodens konstgille. Journalisten Lena Tegström från NSD var där på vernissagen och skrev sedan en väldigt fin artikel som publicerades måndag den 22 januari 2018. Eftersom texten på nätet är annorlunda än den i tidningen så delar jag  texten också här på bloggen.

Kafferep i konstens finrum

Med utställningen "Mors virkade dukar" flyttar Sven Teglund sin mammas dukar från att vara nedpackade i lådor till konsthallens väggar. Där får inte bara hans mor Siri Johansson återupprättelse, utan även hemmafruarna och handarbetet.

Sven Teglunds utställning hade vernissage i lördags. Med var också hans vänner Eivor Bryngelsson, Cecilia Falk, Ewa Hedkvist Petersen, Margareta Bladfors Eriksson och Margareta Landström Karlsson samt hans fru Karin Melin. De hade kafferep, åt småkakor, skvallrade och virkade dukar. Kalaset som live performance filmades och kommer sedan att visas under utställningen som pågår till och med 11 februari. 
Sven Teglund har målat akvareller länge. Det är ett medium som lockar till att göra vackra vyer, solnedgångar och björkar. Han for iväg med sin ryggsäck och sökte de motiven, men av en slump när han gick sin kvällspromenad på Porsön såg han översnöade husvagnar. Han började istället måla det som finns runt omkring honom. Inte människor, utan spåren i snön av människornas aktiviteter. Vardagen, det som finns nära. 
Hans mamma, Siri Johansson, bodde hela sitt liv i bruksorten Husum. Hon var hemmafru, precis som dr andra kvinnorna i byn. De tillhörde en generation där man inte fick vara sysslolös. När granntanterna fikade tillsammans passade på att handarbeta.
- Virkningen hade också en social funktion och därför försöker jag återskapa det här, säger Sven Teglund. 
När hans mamma dog 2010 efterlämnade hon flera lådor med virkade dukar.
- Dem hade jag egentligen inte sett under hennes levnadstid. Man var så van vid dem. Varje gång jag fyllde år fick jag en duk, liksom barnen.

Så en dag såg han en av hennes dukar, som att det var första gången.
- Det hände något inombords och jag kom på vilket enormt jobb hon gjort, som hon inte fått uppskattning för. 
Han bestämde sig för att måla av den i akvarell. När han hade gjort den första bestämde han sig för att måla 20 sådana målningar för att ställa ut. Också för att lyfta upp den där glömda duken och för att återupprätta det kvinnliga handarbetet.
- Jag vill inte bara lyfta duken och min mamma, utan kulturen som inte har accepterats av hemslöjdsrörelsen fram till hösten 2016. Då hade hemslöjdstidningen ett helt nummer om virkning och gjorde avbön. 
Tavlorna är tredimensionella och målade med respekt.
- För mig är inte akvarellmåleriet målet utan det är ett medel för ett kulturellt projekt, säger Sven Teglund.
Han hittade också en duk av sin mamma som var ofullbordad och som Margareta Bladfors Eriksson virkade klart under vernissagen.
- Det känns stort, säger Sven Teglund.
Texten skriven av Lena Tegström NSD 



Skvallrar. Margareta Landström Karlsson, Eivor Bryngelsson, Cecilia Falk, 
Ewa Hedkvist Petersen, Margareta Bladfors Eriksson (skymd) och Karin Melin virkade, åt småkakor 
och skvallrade.


Öppna ögon. Sven Teglund berättar att det var den här runda duken som öppnade hans ögon för vilket enormt arbete som hans mamma Siri Johansson lagt ned på sina dukar


"Jättefina". Ruth Selberg och Yvonne Persson tittar på akvarellerna. "Jag trodde först att det var virkat. Nu ser man att det är målat. Mamma virkade mycket, så mycket känner jag igen", säger Ruth och Yvonne tillägger: "En del är så kreativa och kommer på så mycket. De är jättefina"



"Jätteroligt". Margareta Bladfors Eriksson är jätteglad över uppdraget att på virka klart Siri Johanssons ofullbordade duk. "Allra roligast är det fantastiska sätt på vilket Sven lyfter fram sin mamma och det kvinnliga hantverket." SvenTeglunds fru Karin Melin syns i bakgrunden



Bild: Lars Teglund. Publikrekord i Konsthallen, 177 besökare på vernissagen.